onsdag, augusti 17, 2005

Hjälp - hon bits!

Äntligen till ro, efter ännu en hektisk dag.
Stressade till dagis och blev uppringd av dotterns bästa kompis mamma, tillika mycket god vän till mig. Hon berättade att mitt barn hade bitit hennes dotter i axeln strax innan de gick från dagis. De hade tydligen bråkat om en cykel (självklart ska dessa två barn ha samma saker, samtidigt, alltid - det blir ofta bråk!) och Michelle hade avslutat sammandrabbningen med att bita med sina små vampyrtänder, rakt i Felicias axel, så att det gick hål! Jag blev jätteledsen när jag fick veta det; dels för att Felicia hade blivit så ledsen och för att jag faktiskt trodde att min dotter visste bättre. Jag skämdes å Michelles vägnar och kände mig som en dålig morsa som inte kunnat uppfostra mitt barn. Men hon är ingen bitare! Det kändes skitjobbigt och jag gick hela vägen och funderade i en massa olika banor; hur ska man bearbeta det här med henne? Över hur jobbigt det är att man inte är där när det händer sånt här, så att man själv, som ansvarig förälder, får tala om för sitt barn att det faktiskt inte är OK att bitas. Det känns inte kul att det är dagispersonalen som får uppfostra henne. Men det händer ju där och då, och ska tas omhand där och då. Av vilken vuxen som än råkar finnas i närheten. Om jag kommer, 30 minuter senare, och säger: "nu blir det inget Gröna Lund, för du bet Felicia", då fattar hon troligtvis ingenting, och bestraffningen fyller ingen som helst funktion. Söta dagisfröknarna sa dessutom att vi inte ska göra för stor sak av det; ta upp det om det kommer på tal och påpeka att man inte ska bitas. På tal kom det dessutom, på vägen till tunnelbanan. Jag försökte leda in samtalet på dagens aktiviteter, och frågade vad de gjort på dagis idag. Hon svarade undvikande, jag fick lirka ur henne svaren. Till slut sa hon: "jag bet Felicia!". Jag satte mig på huk bredvid henne i vagnen och sa att det var bra att hon berättade det för mig, men att man absolut inte får bitas och att Felicia blev ledsen och att hon aldrig får göra så igen. Hon fattade helt klart att hon gjort något dumt (hon hade hängt ordentligt med huvudet på dagis redan, sa fröken), för tummen åkte in i munnen och handen började snurra håret och hon blev lite blank på ögonen, tyst och eftertänksam.
Skönt ändå, att det "bara" var Felicia hon bet (det kanske inte lät så bra?). Har aldrig sett några bittendenser i umgänge med andra barn, men Felicia och hon är precis som syskon; dom känner varandra utan och innan och vem har inte lappat till sin äckliga bror alt syster nå'ngång under uppväxten? Dessutom är Flisens mamma så cool och underbar inför hela saken; hon bara säger "sån't händer". Det är ju inget som jag direkt känner att jag bara kan rycka på axlarna åt - jag vill inte att mitt söta, underbara barn ska bita andra söta, underbara barn!

Nåväl. Bett eller inte bett. Gröna Lund blev det. Anledningen till ett besök där mitt i veckan, var att ett av sambons band uppträdde på Okejdagen. Det blev karusell, rosa sockervadd ("de' e' ju inte lörda' idag?!), kiss i byxan, mera karusell, bilbana, farfarsbilar, lite rockmusik och korv. Sen blev det promenad i ljummen sommarkväll längs Strandvägen ända upp till T-centralen. Nu är jag trött, efter en dag med många känslor. Så nu tänker jag kvarta in. Godnatt, bloggers!

4 Comments:

At 8:46 fm, Blogger Mamselamsen said...

UNGAR!!! Jag minns att Jessica och Camilla bråkade jämt. Det var inte förrän de var 15-17 år, som de började komma överens. Men då å andra sidan hade de nog hur kul som helst när de drog iväg på helger eller charterresor. Vad de gjorde? Jag vill nog inte veta. =)

 
At 8:54 fm, Blogger Bloggkossa said...

Biggis! Kom hem till mig ska du få se när "syskonkärleken" står i full blom.
Sönerna slår varandra m. knytnävarna medan döttrarna klöser och river varann i håret. *suckar*

 
At 8:54 fm, Blogger SANDRA said...

Det går över, men visst fan är det jobbigt när det pågår!

 
At 6:51 em, Blogger Marmelad said...

Å min lilla bitare ska flytta hemifrån nu om en vecka. Så ja det blir folk av bitska unga damer också (och har man riktig tur är de fortsatt bitska med urskillning även när de blir stora, i alla fall verbalt ;-))

 

Skicka en kommentar

<< Home