Sjuk sjukdom

Jag lider av en sjukdom. Eller möjligen en genetisk defekt. En makaber missbildning, eller brist på en eller annan nödvändig länk i den psykiska eller fysiska Biggis-kedjan.
När jag städar (jo, det händer faktiskt ibland!), städar jag inte; jag låter bara saker och ting byta plats. När jag bodde själv var jag inte speciellt medveten om denna åkomma. Hade bara ibland lite svårt att hitta vissa saker, men det löste sig alltid, efter lite letande. Nu är jag inne på sambo nr 2 som klagar över att saker hela tiden får fötter och försvinner och aldrig någonsin ligger på samma plats. Ena da'n kan batteriladdarna till mobiltelefonerna ligga i skåpet i hallen; andra dagen kan de hux flux ha hamnat i lådan i hörnskåpet i köket. Saxarna kan strax innan lunch ligga i översta kökslådan. Efter midda'n ligger de plötsligt i låda 3. Dom låg ju bättre där! Fruktansvärt irriterande, både för mig och för sambon. För honom, eftersom han aldrig hittar sina saker, och för mig för att jag aldrig, aldrig verkar lära mig. Har sagt åt mig, på skarpen, att skärpa mig, men det går inte! "Nu ska jag städa ur hallgarderoben!" säger jag glatt till sambon. "Neeeej!" skriker han och sliter sitt hår.

I över en veckas tid har jag nu letat efter fjärrkontrollen till min lilla Pioneer-stereo (som inte funkar utan fjärrkontroll; jäkla 'verdamte' moderna skitpryl!). Jag skulle nämligen stoppa den i handväskan, för det behövdes nytt batteri. Varför jag var tvungen att ta med hela fjärrkontrollen förstår jag inte riktigt just nu. Jag kunde ju ha nöjt mig med bara batteriet. Nåväl. Borta är den, likt förbannat. Jag har vänt upp och ner på alla handväskor jag har, men ingen fjärrkontroll. Och stereon står där, med öppen front, och gapskrattar åt mig. Och Pioneers reservdelsgubbar har inte behagat svara på mitt mail. Men en trevlig säljare på Pioneerkontoret upplyste mig glatt om att det kunde bli ganska dyrt med en ny fjärrkontroll.