Fasansfulla, fantastiska flashbacks

Ojoj! Har hittat min stora låda med gamla dagböcker. Jag har skrivit dagbok sedan jag lärde mig den ädla skrivkonsten, typ. Tror att den första är från början av 70-talet. Jag var väl 11 eller 12. Sedan är det en dagbok för varje år, ända fram till -94, då lusten att dokumentera mitt liv av flera anledningar avtog. Lusten återkom 1999-2000 och höll i sig ytterligare ett par år.
Samtidigt som jag är glad att dom där dagböckerna finns, sitter jag här med en rodnadens lätta skimmer på kinderna. Glad, eftersom mitt minne inte är det allra bästa från dom här åren (antingen beroende på begynnande sjukdom eller så har det något med livsstilen just då att göra) och för att jag mellan -87 och -94 hade dom allra roligaste åren i mitt liv. Det var då jag jobbade på det Stora Skivbolaget och det hände så vansinnigt mycket galna, men roliga, saker. 1988, när vi var i Göteborg för att jobba med Michael Jackson och hans press-chef, en enorm svart f d rugbyspelare som hette Mike, blev förälskad i mig; när vi året efter fick träffa Bruce Springsteen på Stadion: Bruce tar emot oss i sin loge, vår VD sjunger en gotländsk snapsvisa, och när turen sedan är kommen till mig för ett handslag, ser Bruce på mig och säger: "Hey you, didn't that hurt?" och syftar på min piercade näsa. "No, not much" säger jag. "Are you sure?" frågar han och jag svarar "no" och så skrattar vi båda glatt. Kvällen efter åker vi skivbolagsrepresentanter ut med en båt i skärgården med några av medlemmarna i E-Street Band, och det är meningen att Bruce också ska komma över från den båt han färdas i strax bakom oss, och äta med oss. Dock blir det inget av med den saken, eftersom en taxibåt med en journalist och en fotograf från Expressen förföljer oss hela kvällen. I fyra timmar! Snacka om dyr taxinota för Expressen... Ombord har vi hemskt trevligt; Clarence Clemons blir lite flörtig och tycker att jag påminner om hans svenska ex-fru. Senare på kvällen sitter jag tillsammans med några av mina kolleger och dricker champagne på hans hotellrum. Hittade precis en bild från resan, där han lyfter upp mig och kramar mig. Ja, det var tider det!
Rodnaden på kinderna får jag av allt skrivande om KILLAR. Vilken gigantisk påse flörtkulor jag måste ha satt i mig i 20-årsåldern! Den ena flörten avlöser den andra... "Träffade XX" - några dagar senare var han historia för då träffade jag YY. Man borde skämmas, men det har jag inte vett att göra. Jag är glad att jag haft mina "crazy days"; dom har lärt mig massor, och jag känner inte att jag har någonting ogjort i min ungdom. Och när jag är 80 och sitter på hemmet kommer jag att ta fram dom här dagböckerna och fnissa hysteriskt!