Dagens Dilona - och gårdagens

Nae, jag har nog inte gjort något snällt på två dagar nu. Vad jag vet. Men jag har ändå haft ett leende till övers lite här och där. Där det passat sig. Det passade sig inte på bussen ut till Fjärilshuset igår. Buss 515 från Odenplan var en sån där med två hööööga trappsteg upp, där man ska försöka baxa upp en sulky, företrädesvis med ett varmt, svettigt och irriterat barn i, som skriker: "jag vill inte åka buss, mamma!". Bakom mig står ytterligare en mamma med sulky, som också ska upp. Hon bara står och tittar på mitt stånkande, stönande och baxande uppför trapporna. Jag skyndar mig inte direkt på; det kan hon gott ha, när hon inte hjälper till. Hon ler mot mig när jag har installerat mig på (bästa) platsen och jag bara blänger argt tillbaka. Tack för hjälpen, liksom! Tydligen insåg hon att situationen tarvade en förklaring och började stamma något om ont i ryggen. Denna åkomma hindrade henne dock inte från att dra upp sulkyn i bussen, samtidigt som hon bar på sin femårige son. Jag hjälpte inte till!

Usch, nu blir det minuspoäng i duellerandet.