Branschminnen

Efter att jag hittat mina gamla dagböcker och bläddrat lite i dom, måste jag säga att jag haft en hel del kul i mina ungdoms dagar. Både på jobbet och i privatlivet. Jag har haft turen att ha jobb som hela tiden har stimulerat, intresserat och roat mig, och självklart är tiden på de båda skivbolagen extra rolig. De åtta åren på det stora, multinationella bolaget var självklart inte enbart trevliga; en del otrevligheter och vantrivsel var det också, men det är ju bara de roliga stunderna man minns. Dessutom har man fått följa en hel del artister, både svenska och utländska, från vagga till superstjärnestatus. Eller från vaggan till "graven".

Mariah Carey: Det gick sus genom korridorerna när vi fick de första låtarna från hennes debutplatta. En helt magisk röst. Historien om hur skivbolagschefen Tommy Mottola, sedermera hennes make, hörde henne och signade henne på stört var på allas läppar. Stor blev hon. Och divig.

Oasis: Det var nog bara kära, dedikerade produktchefen som först trodde på Oasis men se hur det gick. Idag balanserar de väl på gravens rand?

Ute Lemper: Vet någon överhuvud taget vem hon är? Jag vet, för bolaget kastade ut hundratusentals kronor på att hon skulle slå i Sverige. Det gjorde hon inte.

Isabelle Boulay: Ett exempel från senare tid. Samma historia. Massor med pengar lades ner i marknadsföring och promotionbesök. Absolut noll och ingenting hände. Men hon har en grym röst.

Patrik Isaksson: Jag lärde känna Patrik redan under tidigt 90-tal genom en dåvarande pojkvän. Då hade han långt hår och var hårdrockare, med dragning åt pudel. Jag hjälpte honom med biljetter till en utsåld Europe-konsert och sist vi stötte på varandra, pratade han fortfarande om hur glad han hade blivit över det. Om jag någonsin gifter mig, har han lovat att sjunga på mitt bröllop.

Bo Kaspers Orkester: När produktchefen berättade att han och bandet kommit överens om att de skulle kalla sig Bo Kaspers Orkester, fattade vi ingenting. Det är ju ett skitkorkat namn! Folk kommer inte att fatta någonting! Idag är väl BKO så etablerat i folkmun som det överhuvudtaget är möjligt.

Eskobar: Från början hette de Small Change. Eskobar var ju han, knarkkungen från Colombia. Så kunde man väl inte heta. Det kunde man, och en och annan platta har de också sålt.

Shane: Så kallade sig en pojk som släppte en platta på stora skivbolaget. Den var det många som trodde på (i korridorerna) men som ingen i skivbutikerna köpte. Idag kallar han sig bara Jörgen Elofsson, och fick just ta emot en utmärkelse för att ha medverkat som textförfattare på 100 miljoner skivor...

Som sagt, uppgång, och även en del fall, har skådats i min tid i skivbranschen...