Gala med guldkant

P3 Guld-galan är över. Festen är slut. Ljusen har slocknat och alla har gått hem.
Sitter i förstaklassvagnen på tåget till Stockholm (det var av någon anledning billigare att åka första klass hem), kämpar mot en lätt orolig bakis-mage och samlar tankar och intryck.

Och jag kan säga det, måste säga det, nu.
Jag rökte inte! Nej, ta mig fan. Det gjorde jag inte. Och jag är så nöjd och stolt över det.

Tillställningen var som vanligt superprofessionellt arrangerad.
Ljudet, ljuset och folket i kringproduktionen, gör verkligen att man blir varse om hur oerhört dugligt folket på vår statliga, trygga radio är. Och precis som förra året, gjorde den åtminstone mig medveten om hur mycket duktiga musiker och artister vi har i Sverige.

Mest imponerad blev jag av Layzee (nya svenska hiphop-hoppet) och Robyn. Energi, känsla, närvaro.
Programledar-Anders var ordentligt nervös i början men klarade sig galant. Och så den där sångaren som börjar på R, i ett hyllat hårdrockband... Efter att ha sett, mött och betraktat vid ett flertal tillställningar nu, ruskar jag bara mer och mer på huvudet. Visst, clownerna behövs, dom som livar upp en något stel tillställning, men njae... jag börjar tröttna.

Efterfesten var kul. Mycket mingel. Mycket dans. En del drycker med procenthalt. Många gamla bekanta och lite nya. Många har varit med länge, och det är rätt skönt med dessa bekanta ansikten, dom är vuxna nu. Lite mindre galna och utåtagerande, lite lugnare. En av de gamla bekantingarna, duktig soloartist som tillsammans med mig och Liten Söt Sambo försäkte välta omkull hela Göteborg för några år sedan, berättade för mig att det bästa han gjort var att flytta från Stockholm till just Göteborg, där han numera bor sedan fem år.
Sen har vi ungtupparna, av manligt såväl som kvinnligt kön. Dom där som måste hävda sig, göra sig hörda och visa att dom kan. Känner mig trygg i min ålder, i min kompetens och även i mina brister. Det är skönt att vara gammal i gemet, lite luttrad och det är skönt att bli refererad till som "lugn och stabil".

Efter några timmars livligt mingel blev klockan plötsligt 2 på natten. En sista vända i lokalen, och man inser att det troligen inte blir roligare än så här. Förberedde mig på att trotsa stormen på vägen till den väntande taxibilen, stormen som vi internt döpte till Harriet i ett samtal under kvällen. Harriet lysste dock med sin fråvaro, och halv tre låg jag nedbäddad i min sköna hotellsäng. När jag blev väckt av ett telefonsamtal klockan tio imorse, upptäckte jag att jag legat och sovit i samma ställning hela natten.

Snart är jag hemma igen. Får ett par timmar för mig själv, eftersom Liten Söt och Körsbäret är på släktträff. Jag längtar efter dom. En ny arbetsvecka väntar. Och på fredag är det fest igen.

Medan jag packade för utcheckning, stod TV'n på och visade "Stjärnorna på Slottet" (herregud, hur ser hon ut, fru Ekland?). Jan Malmsjö citerade i en sekvens så vist: Smicker är som parfym - det luktar gott, men svälj det inte!" Kloka ord att ta med sig på vägen.