Barns känslor

Kära, kära Batbut skrev ett inlägg om barn, som söker tröst hos kompisar och inte hos sina föräldrar, när det känns deppigt och svårt. Skrev ett långt svar på inlägget, eftersom det här är något som jag funderar över ibland. För visst önskar man att ens barn alltid, alltid berättar för en om något skulle kännas tungt eller jobbigt? Det är ju därför man finns...

Såhär skrev jag:

Att söka tröst och förståelse hos sina föräldrar, borde ju vara självklart för alla barn. Ibland är det inte så. Så skönt att höra att hon då har kompisar som kan ge stöd och trösta.

Funderade lite över detta fenomen häromdagen. Jag tycker att jag har en underbar och ljuvlig relation till min lilla Körsbärsblomma, vi kramas och pussas hela tiden, och är nära på alla sätt och vis. Men det finns saker hon inte berättar för mig, hon är inte speciellt öppen med känslor, trots mina försök att uppmuntra till det.
Jag försöker vara uppmärksam och lystra efter 'konstigheter', om det är något som tynger henne (utan att SKAPA den känslan hos henne). Dom gånger hon berättar saker "i förtroende" eller frågar om djupare och allvarligare saker, försöker jag lyssna om det finns något underliggande, förringar inte och lyssnar ärligt och uppmärksamt, utan att förstora eller förminska några känslor hos henne. Men hon är helt enkelt inte känslospruta (precis som sin far). Visst kan det göra mig lite ledsen ibland, att hon inte öppnar sig totalt för mig, men så länge jag känner mig säker på att hon är en glad och lycklig unge, köper jag det. Jag är ganska säker på att jag märker förändringen, om den skulle komma, och då kommer jag att lura ur henne vad som är galet. Men som sagt, alla barn är inte öppna med vad dom tycker och känner. Och alla föräldrar har inte tid eller ork att se. DET tycker jag är sorgligt.