Det började så bra, men...

Tänkte fira första dagen som egen med att skicka personalen - mig själv, alltså - ut i motionsspåret. Eftersom jag är gammal simmartjej, med förflutet i simklubb, gick jag upp i arla morgonstund och promenerade de fem minuterna till simhallen. Därefter klöv jag bassängen som en torped (lätt överdrift, jag vet) och avverkade 1.000 meter - give or take a few, jag kan ha räknat fel på ett par längder - ganska snabbt. Kände mig oerhört duktig och strosade hemåt en timme senare.
Där visade det sig att övriga familjen inte ens tagit sig ur nattsärken, Lilla Körsbärsblomstret mådde inte bra. Hon har klagat lite över ont i halsen ett par dagar, och dessutom vaknat på nätterna och varit ledsen. Nu var hon så pass risig att hon varken ville eller fick gå till dagis.

Efter att ha förbannat denna miss i planeringen, var det bara att bita i det sura äpplet. Tog med smittspriderskan till ett möte jag var tvungen att gå på och därefter till det, i hast, bokade besöket på vårdcentralen. Same procedure as last time; fram med den förhatliga, överdimensionerade topzen och visst - halsflussen var ett faktum.

Så, nu sitter jag här ett par dagar. Och man vågar inte ens pussa det stackars sjuka barnet, med risk att bli smittad.
So be it, jag tror jag gör det ändå...
Pusselipuss!