Om att aldrig vilja bliva stur

Ibland undrar jag när jag ska inse att jag faktiskt är vuxen. Stor.
Ibland undrar jag vem jag försöker lura. Troligen allra främst mig själv.
Jag försöker intala mig själv att det är dags att växa upp, dags att bli Vuxen.
Jag skaffar barn, jag startar eget, jag förlovar mig... Och sedan har jag inga som helst problem att gå ut en lördagkväll (ensam, eftersom alla mina kompisar är vuxna - eller njae, ensam åtminstone tills jag möter upp dom ytligt (jobb)bekanta jag lovat träffa på klubben) och väl där gör jag allt annat än vuxna saker. Jag dricker massor med öl, jag röker, fast jag inte rökt på en och en halv månad, jag spelar flipper med en främling i nästan en timme (och spöar honom 8 gånger av 10), kissar och går ut från toaletten med toapapper under skon, går hem och glömmer kortet i baren.
Det är även då jag får en kommentar som får mig att stanna upp lite och tänka efter. På klubben spelar ett band med rätt unga medlemmar, dom är runt 17, och under intagandet av en av dom där feströkar-cigaretterna, frågar killen jag lånar tändaren av: "är du förälder till någon av dom i bandet?".
Vadå? Förälder? Till en tonåring? Jag är ju tonåring själv!
Ser du inte? Jag är ung, snygg och rätt ball (åtminstone efter dom där två ölen som just börjat göra verkan).

Ibland önskar jag att jag kunde ställa mig vid sidan av mig själv och bara betrakta. Ibland när jag en näst intill desperat önskan av att se hur andra upplever mig.
Jag vill inte vara en patetisk medelålders tant som gör allt för att verka ung och "med". Jag önskar att mitt huvud, mina tankar och mitt agerande ibland kunde inse att dom, precis som min kropp, har levt i snart 46 år.

Patetisk? Mmm, kanske inte riktigt än.
Men jag är farlig nära gränsen ibland.