Känsligt

Känslokaos.
I samma stund jag hör min pappas röst eller ser hans ansikte, flimrar mitt liv förbi.
Den jag var. Den jag blev.
Den han var. Och den han på så kort tid blivit.
Varje beröring, varje trevande försök till kroppslig kontakt känns krystad, oäkta och fel. Det fanns aldrig beröring då, men helt plötsligt måste den finnas. För hjälp och kroppsligt stöd, och jag kommer på mig själv att vara tafatt, nästan rädd och med lite, lite avsmak. Jag vill inte känna efter hur jag känner, vad jag känner. Jag blir en effektiv fixare, en tidsbokare, en kontaktperson. Irritationen tar så lätt överhand. Ibland skrattar vi tillsammans över hans dåliga minne och allt skröpligare kropp. Ett skratt som ibland fastnar i halsen, när han inser hur snabbt det går. Ett skratt som fastnar i min hals när jag inser att jag inte älskar honom, aldrig har älskat honom. Han har bara gjort mig illa, format mig till någon som hela tiden måste kämpa, kämpa. Mot känslan av att inte vara värd något, att inte ha en röst, att aldrig bli hörd, att aldrig våga göra sig hörd.

Kvar finns bara frågan: Om jag känner så här, vad känner han?