Tinnitus

Här är min konsertvän, tillika katt-kärringen. Hon vill aldrig, aldrig någonsin vara med på bild. Tråkig typ.








Åh, va' härligt det var med en massa bra musik!
Det började inte speciellt bra. Vi kom till Universitetet vid 16-tiden, för att vara ute i god tid till Håkans spelning, som skulle börja klockan 17. Halv sex stod vi fortfarande utanför entrén. Det har var nog i särklass sämsta arrangemang, insläppsmässigt, som jag varit på. Minst femtusen människor skulle slussas genom EN (1) smal passage, som mynnade ut i TRE (3) kontrollstationer, där biljetten revs. Man undrar om det var nå'n oerfaren sommarpraktikant som hade planerat det publikinsläppet... Så de tre första låtarna med Håkan Hellström fick vi lyssna på utanför. Väl inne tvingade jag med Katt-kärringen nästan ända längst fram, och stod sen resten av hans konsert med ett fånigt flin på läpparna. Han är totalt underbar att se live. Så full av energi och glädje. T o m Katt-tanten var tvungen att falla till föga, och påstod under hemfärden att han faktiskt varit bäst. Under sista låten "Nu kan du få mig så lätt" började jag nästan grina. Det beror på en hel massa saker, mest att jag förknippar denna vackra låt med en förälskelse för några år sedan, när mitt åttaårsförhållande kraschade. Den sången sammanfattar hela den sommaren och alla dom omstörtande känslor som drabbade mig.
Hellacopters var bra, men kändes aningen malplacerade i sällskapet.
Moneybrother utstrålar, som Håkan Hellström, också energi och glädje och verkar vara en genuint gullig och rar kille. Extra plus för hans blåsare, som rockar och showar loss ordentligt.
The Ark skippade vi helt och åkte hem. Har aldrig varit särskilt imponerad av deras musik.
Ett extra minus vill jag dock ge till min rygg. Det känns, efter 5 timmars upprätt stående, som om den håller på att gå av. Man börjar bli gammal, antar jag. Och öronproppar struntade jag i att använda, så nu kommer det att pipa i mina öron i en vecka. Men det var det värt!