Läses med risk för att bli smittad av negativ energi

Urk. Vänta, det kommer nåt nu... Harkel... Huh... Oj, nu kräks jag:

Pardon my French, men det här har varit en Totaljävlig Torsdag.

- Nya jobbet
Ojdå. Det var visst inte bara stämpelklockan. En av de tio är en riktig ordningspolis. Har fått på skallen idag, för att jag (och delvis min chef) gjort saker som skulle stämts av med honom innan. Att sakerna gått genom min chef, tillika VD'n, betydde tydligen inget. Dessutom var det inga Stora Saker eller Saker Som Skapar Kaos, utan rätt obetydliga grejer, men rätt ska tydligen vara rätt. "Och stämpla ut nu, för betald lunch, det har du inte!". Jo man tackar! Fast jag låter mig inte nedslås - det blir nog bra till slut. Men något bloggande på arbetstid lär det inte bli i fortsättningen. Skulle man bli påkommen är det bara att säga tack och hej till det jobbet...

- Pappa
Jag och pappa har träffat en handläggare på kommunen. Allt är i rullning vad gäller hemhjälp och det ska tydligen inte ta alltför lång tid. I förmiddags ringde pappa, och berättade att han spenderat natten på Sös, igen. Han blev uppmanad av sonen, alltså min bror nere i Småland, att åka in och få knät undersökt, eftersom han har så ont. Så det hade röntgats och klämts och känts och så fick han en spruta och ska tillbaka för ytterligare en imorgon. Så berättade han att kylskåp och frys återigen ekar tomt. Kunde jag komma dit och handla åt honom? Snälla Biggis fick då försöka ragga akut barnvakt, eftersom pojkvännen var bokad på annat håll. Mormor, min älskade rara mamma, satte sig snällt på bussen från Värmdö. Själv cyklade jag hem i spöregn (nu kryper sniglarna säkert fram igen!), stresshämtade på dagis, stress-cyklade hem, lämpade av dottern i mormors trygga famn. Och så iväg med t-banan, som måste passas in exakt, eftersom gröna linjen kör med 30-minuterstrafik. Så rask promenad från bussen upp till pappa, och så stress med bilen ner till ICA, för att fylla en vagn med näringsriktig kost. Och så stress tillbaka, prata lite med faderskapet, bara för att upptäcka att han faktiskt fortfarande yrar en hel massa strunt. Han sa själv: "jag vet ju att jag bor här, men samtidigt tror jag att jag bor någon helt annanstans...". Och så är mitt dåliga samvete igång, när jag märker att han är ledsen över hela situationen; att han saknar sin son och är funktionshindrad och till belastning. Ååååh, jag blir galen (och nu blir även min kompis Helene galen på mig, eftersom hon säger att jag ska sluta vara så jäkla snäll!).

Men, men - allt blir nog bra. Och nu fick jag ju kräkas ur mig allt här också.
Tack för det, blogger.com!