Jag kan blogga, jag är inte rädd!

Dessutom har jag faktiskt lunch. MmmmmmcDonalds...

Sitter här och försöker svamla... förlåt, samla, ihop intrycken från den roliga kvällen igår. Den började så sede- och stillsamt på favoritstället Debaser. God mat inmundigades, öl dracks. Staropramen. Flera stycken. Och vi pratade, och pratade, och pratade och pratade. Min kära, söta kompis är en kvinna med mycket starka åsikter om det mesta. Allt, från katter (hon har en näve såna; en 8-10 stycken, jag
vet inte så noga), politik, bloggar (ivrigt påhejad av mig ska hon starta två; en politisk och en animalisk), skräckfilm och musik, dryftades till ackompanjemang av sångaren från Laakso, som stod och plinkade så fint på sin gitarr på utomhusscenen. När det började bli lite för kyligt, bestämde vi oss för att runda av kvällen på Kvarnen. Jo, tack! Visst rundade vi av. Och stängde stället...

Kvarnen, ja. Där har jag knappt varit sen jag träffade min sambo där för 4 år sedan. Kul! Vi kom dit och bänkade oss ganska snart nere i den nedre baren, där dom oavbrutet spelade gamla, goda låtar. Vet inte om det berodde på ölintaget, eller det faktum att vi haft en så trevlig kväll och att det var kul att vara på Kvarnen igen, men helt plötsligt började det rycka i benen och tokdansen satte igång. Med stor betoning på tok. När vi är ute, vi två (alternativt tre, när den tredje galna väninnan är med) brukar vi alltid hålla på och larva oss på dansgolvet. Älskar att dansa, och älskar att bete sig gör vi båda två. Ofta brukar det faktiskt skapa ett och annat leende eller en ny kontakt (för singeltjejen i sällskapet). Så skedde faktiskt den här kvällen också, och jag fick en jättesöt komplimang. Mitt under värsta tokdansen, kom en kille fram och sa: "Jag vet inte hur pass medveten du är om att du faktiskt har minst 5-6 killar som tittar beundrande på dig nu. Ni ser ut att ha så himla kul, spontana, och du dansar helt fantastiskt bra. Jag ville bara säga det." Det var väl sött?

Nåväl, det var dags att börja tänka på refrängen och vi stolpade glada, lyckliga och sönderdansade, mot trappan. Då ser jag M, som står i ett hörn och hänger. M är medlem i Sveriges populäraste band och jag kastar mig över honom. Inte för att jag är galen fanatiker, utan för att M är tillsammans med en god vän och f d kollega till mig. Och jovisst, hon fanns också i lokalen! Och då kunde vi ju inte gå hem, för henne har vi ju inte träffat på jättelänge!
Så det blev lite mer öl, lite champagne (M bjöd) och mera skvaller och snack. Flickvännen berättade hur sommaren varit och hur jobbigt det är att vara tillsammans med en popstjärna. Tjejerna är hemska! Vräker ur sig de elakaste saker, samtidigt som de fläker upp väl valda delar av mer eller mindre exponerad hud i ansiktet på trånobjektet. Strax efter två bestämde sig väninna 1 att det var dags att åka hem. Nu. Lite lätt illamående satte tvärstopp för vidare festande. Men inte för mig och M's flickvän. Vi satt kvar och pratade tills de började tända upp i lokalen och titta menande på oss och utgången. Innan vi skildes åt hann vi boka in en parmiddag hemma hos oss om en vecka.

Kom hem, trött, glad, berusad klockan halv 4 och steg upp; trött, glad och berusad, klockan kvart över 7.

Nu har jag tryckt i mig hela McFeasten, pommesen och Colan. Nu mår jag illa. Och så är lunchen slut. Lika slut som jag.