Om att sluta
Jag har inga som helst problem med att lägga av med rökningen. Det är inga problem! Det svåra är att låta bli att börja igen.
posted by The Female Dinousaur @ 10:57 em
4 comments
onsdag, juli 20, 2005
Om mig
- Namn: The Female Dinousaur
- Plats: Stockholm, Söder om söder, Sweden
Mitt liv präglas en hel del av musik. Det låter ständigt i min tillvaro.
Vem jag är?
En och en halv meter, fyrtio-plussare, morsa, egenföretagare.Kaxig och tuff i vissa lägen. Liten, blyg och osäker i andra. Gillar musik. Att skriva. Och skräckfilm. Ogillar spindlar och får hjärtklappning och något lätt paniskt i blicken när någon mår illa och kräks.
Vill du kontakta mig, gör du det enklast via mail: gammelmamma[snabel-a]bredband.net.
Nyss
- Beroende
- Ja, jag har semester
- Sjuk humor
- Ville bara...
- Känslomässig berg-och-dalbana
- Spontant barnfri
- Ärligt och uppriktigt
- Blogg-bekymmer
- Dagens Dilona - och gårdagens
- Knark och dess (bil)verkningar
4 Comments:
Försök så gott du kan att INTE tänka på det! Tig ihjäl rökningsbehovet...det går längre och och längre stunder mellan behovsattackerna, men det tar tid innan man kommer dit...*suck*
Jag är SÅÅÅÅÅÅ glad att jag inte började igen efter att Dante kom, kan inte ens tänka tanken att gosa och pussas efter en cig nu, tänk att jag gjorde det i 25 år!
Så kör på du, det känns som man förlorat sin bästa vän, men det betalar sig i slutändan!
Tänk på vilken rosig och blomstrande hy du kommer att få! *uppmuntrar så gott jag kan*
Maruschka: Det är dottern jag tänker på i första hand. Och sambon, lite. :-) Det är så töntigt att ens vilja ta en cigg, när man nu har hållit upp i fem dagar. Då kan man lika gärna fortsätta låta bli. Känner redan hur mycket bättre mina luftrör mår också.
Mamselamsen: Tack för uppmuntring! Jag slipper även dom där jättefula rökrynkorna runt munnen... Eller, dom blir inte djupare i alla fall.
Det borde ändå vara lättare än att hålla igen med maten. För man måste ju faktiskt stoppa in mat och får tillbaka behovet. Nikotin måste man ju inte ha.
Och jag sänder återigen en tacksam vikning mot himlen till min fruktansvärt stränga mamma som var enda anledningen till att jag inte fastnade när "alla andra" rökte på 60-talet. För visst ville jag också... men ville inte göra henne ledsen.
Skicka en kommentar
<< Home