Upp och ner

Ojojoj. Min blogg är försummad, försakad och inte bortskämd med inlägg.
Själv har jag haft en vecka som pendlat ordentligt - ena sekunden gnällig som en gammal osmord dörr för att sedan brista ut i ett befriande asgarv ett par minuter senare. Detta är exakt vad som menas med premenstruella spänningar, har jag fått erfara.

Fredagen avslutades med en tripp till sörmländska trakter. En resa som gav mig nytt hopp om livet samt ont i magen av skratt. Att jobba ihop med en artist som kan få en att brista ut i asgarv var tionde minut är inte att förakta. Dessutom berättas musikaliska anekdoter i parti och minut, t ex om hur rädd D4vid B0wie var när han satt och spelade upp demos för de tuffa grabbarna i M0tt The H00ple. Ingenting dög åt dem, förrän han kom till versen i "4ll The Y0ung Dudes"; då muttrade dom något om att "jaja, den där kan vi väl ta...". Eller den tragiska historien om hur och varför The H0usem4rtins splittrades.
Vad som däremot var riktigt läskigt var när jag klockan kvart i sex samma morgon, plötsligt - ute på en becksvart E4 - upptäckte att båda mina halvljus hade lagt av. Jag såg inte ens en meter framför mig. Mina dimljus var liksom inte riktigt lämpade för motorvägskörning utan vägbelysning. Otäckt värre, och hade kunnat sluta illa.
Dessutom märkte jag att jag inte är någon hejare på att köra bil och samtidigt skratta hysteriskt. Märkte också att min dåliga bilkörning hade påtaglig inverkan på artisten i fråga, som stundtals grabbade ett stadigt tag i något att hålla fast i samt utstötte diverse gutturala ljud.

Well, han överlevde (det gjorde däremot inte hans inhandlade tårta, som ramlade ner på golvet under bilfärden). Jag överlevde. Tillsammans skapar vi nu stordåd och erövrar världen. Musikaliskt, menar jag.