måndag, juni 25, 2007

Om att säga nej

Här kommer mitt stora erkännande:
Jag är skitdålig på att säga nej. Eller mer korrekt; jag är apdålig på att säga nej och sedan stå vid mitt nej.
Det här handlar självklart om dottern. Som i helgen, eller förresten, de senaste två-tre veckorna, bevisat exakt vad detta dåliga nejsägande leder till. Det leder till tårar och ilska och upprördhet när hon inte kan omvandla mitt 'njaej' till ett fullkomligt 'ja, okej då'.
Jag håller på att försöka uppfostra mig själv till att bli en bättre mamma.
En som inte behöver säga nej, bara för att det automatiskt är det första ordet som kommer upp ibland. Lära mig att tänka och/eller säga: "låt mig fundera lite innan jag bestämmer vad jag ska svara", istället för att säga ett automatiskt nej och sedan ändra det till ett ja.
Visst kan jag, om argumenten håller, ändra ett nekande till ett ja, men jag ska lära mig att förklara varför jag sa ja. Jag ska bemöta tårar, ilska och upprörhet på ett bra sätt. Försöka förklara för henne, utan att förstärka eller lägga börda, att ett sånt beteende inte kommer att ändra min ståndpunkt. Har jag sagt nej, menar jag nej. Jag ska försöka att inte motarbeta hennes känslostormar; hon har all rätt i världen att bli upprörd och förbannad (inom rimlighetens gränser, så klart!) men hon ska samtidigt veta att det inte leder till någon ändring.

Problemen är inte enorma, det är inte vad det handlar om. Hon är inte en så'n unge som lägger sig ner på golvet i affären och gallskriker om hon inte får sin vilja igenom. Men jag ser tendenser, och jag ser ett agerande som jag inte riktigt gillar.

Det enda barn vi har - så oändligt älskat. Det är så svårt att inte ge henne precis allt hon önskar och vill ha, eftersom det är precis så man känner - hela tiden. Men hon kommmer definitivt inte att tacka mig för en sådan uppfostran när hon blir äldre. Och nu får det bli ändring på mitt beteende. För att försöka ändra hennes.

Etiketter:

6 Comments:

At 7:34 em, Blogger Humlan said...

Du är klok och klarsynt.
Men även om man vet vad som är rätt, så är det inte alltid så lätt att genomföra.

 
At 10:08 fm, Blogger The Female Dinousaur said...

Humlan: Tack. Det är inte så jag känner mig, åtminstone inte när det handlar om mitt barn.

 
At 5:03 em, Blogger Batbut said...

Tror tyvärr att det kommer med rollen, att man som mamma är osäker på om man gör rätt. Däremot brukar man vara väldigt duktig på att se hur andra barn bör uppfostras....*s*

 
At 5:33 em, Blogger Humlan said...

Jasså Battis, då är jag specialisten! ;D

 
At 9:59 fm, Blogger The Female Dinousaur said...

Batbut: Jag har förstått att den där osäkerhetskänslan hänger med tills ungen går i pension, så jag suckar lite uppgivet... Men visst ser man EXAKT vad andra föräldrar gör för rätt och fel!? Mycket underligt, det där...

Humlan: Hihi!

 
At 6:49 em, Blogger Cornelia said...

Det är så svårt att vara konsekvent. Särskilt när man minns hur det var att vara barn. Men de kan bli rätt OK (= helt fantastiska) även om man inte gjort allt rätt by the book. Kärleken är viktigare än principerna, tror jag.

 

Skicka en kommentar

<< Home