Om att säga nej

Här kommer mitt stora erkännande:
Jag är skitdålig på att säga nej. Eller mer korrekt; jag är apdålig på att säga nej och sedan stå vid mitt nej.
Det här handlar självklart om dottern. Som i helgen, eller förresten, de senaste två-tre veckorna, bevisat exakt vad detta dåliga nejsägande leder till. Det leder till tårar och ilska och upprördhet när hon inte kan omvandla mitt 'njaej' till ett fullkomligt 'ja, okej då'.
Jag håller på att försöka uppfostra mig själv till att bli en bättre mamma.
En som inte behöver säga nej, bara för att det automatiskt är det första ordet som kommer upp ibland. Lära mig att tänka och/eller säga: "låt mig fundera lite innan jag bestämmer vad jag ska svara", istället för att säga ett automatiskt nej och sedan ändra det till ett ja.
Visst kan jag, om argumenten håller, ändra ett nekande till ett ja, men jag ska lära mig att förklara varför jag sa ja. Jag ska bemöta tårar, ilska och upprörhet på ett bra sätt. Försöka förklara för henne, utan att förstärka eller lägga börda, att ett sånt beteende inte kommer att ändra min ståndpunkt. Har jag sagt nej, menar jag nej. Jag ska försöka att inte motarbeta hennes känslostormar; hon har all rätt i världen att bli upprörd och förbannad (inom rimlighetens gränser, så klart!) men hon ska samtidigt veta att det inte leder till någon ändring.

Problemen är inte enorma, det är inte vad det handlar om. Hon är inte en så'n unge som lägger sig ner på golvet i affären och gallskriker om hon inte får sin vilja igenom. Men jag ser tendenser, och jag ser ett agerande som jag inte riktigt gillar.

Det enda barn vi har - så oändligt älskat. Det är så svårt att inte ge henne precis allt hon önskar och vill ha, eftersom det är precis så man känner - hela tiden. Men hon kommmer definitivt inte att tacka mig för en sådan uppfostran när hon blir äldre. Och nu får det bli ändring på mitt beteende. För att försöka ändra hennes.