Kritiskt läge

Börjar närma mig den där perioden i månaden, då det inte behövs mycket för att det ska brista.
Det är då jag inte behöver vara ensam med ett barn som är inne i sin värsta trotsperiod någonsin.
Det är då jag inte behöver ha en Liten Söt Sambo som ständigt jobbar eller är på resande fot (kvart i fem imorse åkte han till Tyskland).

Vi driver varandra till vansinne ibland, jag och min dotter.
Det kan börja så härligt vid dagishämtning. Vi kan gå till parken eller låna bortresta vänners studsmatta, äta varsin glass och fnissa tillsammans som två småtjejer. Men sen, när tröttheten börjar krypa på hos oss båda, kommer grinigheten fram. Hon skriker och kastar grejer omkring sig. Hon vill absolut inte gå och lägga sig! Hon vill ha en macka! Hon vill ligga i soffan!
Och jag kämpar. Du måste gå och lägga dig.
Nej, det blir ingen smörgås.
Du får välja, min eller din säng men inte soffan.
Och jag försöker hålla mig lugn och pedagogisk och stabil.
Och så brister det och jag höjer rösten. Och hon blir arg för att jag blir arg. Och hon skriker. Och viskar med ynklig röst: "Pappa!".

Ikväll var inget undantag, men hon lugnade sig till slut och jag fick säga till henne innan hon somnade att jag älskade henne, och att hon var jätteduktig som lugnade ner sig så bra, och att vi skulle fira det med favoriträtten och hyrfilm imorgon kväll. Och då somnade hon.

Liten Söt Sambo, räkna med ett litet snack när du kommer hem!