Kompis-relationer

Min lilla Körsbärsblomma har en bästa kompis. Dom har känt varandra sedan dom var tre månader och dom är som syskon. Dom bråkar, dom dansar, dom leker, dom fnissar tillsammans - hur tajta som helst. Men jag känner en liten, liten tagg i bröstet när jag hör henne säga: "mamma, när jag gungar, så säger XX till mig att om hon inte får gunga, så får jag inte komma hem till henne nå't mer". Eller "Om jag har gjort något dumt mot XX, så säger hon att hon inte vill vara min kompis längre".

Min första reaktion, som baserar sig på mitt urdåliga självförtroende som liten, är att backa. Låt kompisen få som hon vill. Men självklart ska inte ett dålig självförtroende ympas in i denna lilla individ. Jag försöker få henne att förstå att när man blir arg eller inte får som man vill, så kan man säga dumma saker, saker som man inte alls menar och sedan ångrar att man sagt. Att man ska försöka vara snäll mot varandra. Och att det är normalt att bråka när man är så bra kompisar, det är sånt som händer.
Försöker att inte krångla till det alltför mycket - allt medan paniken stiger inom mig. Hur fan ska jag lyckas vara ett bra stöd och en bra förebild, när jag knappt ens vet hur jag ska hantera sånt här på ett vettigt sätt.