Home, sweet home

Hemma igen. Hemresan gick smidigt. Första halvan försökte jag öppna min nyinköpta Åsa Larsson, "Det blod som spillts". Jag tycker om hennes böcker; hon klår både Läckb'erg och Markl'und i all sin enkelhet. Försöken lyckades inte speciellt bra; jag blev bara tröttare och tröttare, och varje gång jag öppnade sidorna i boken, skrek kroppen "viiiiila!". Inte för att det blev speciellt sent, eller speciellt många öl efteråt, men jag sover alltid dåligt på hotell och att gå upp klockan sex på morgonen gör ju ingen glad.
Under andra halvan av resan började killen bredvid mig fisa. De sista två timmarna av tågresan tvingades jag sniffa i mig hans illaluktande småfisar, som han klämde ur sig varje gång han skruvade på sig i fåtöljen. Vidrigt! Jag är inte den som är den, men den enda jag kan fisa inför "in public" är min dotter, (det händer ibland att vi ger regelrätta fjärt-konserter inför varandra, i A-dur - eller möjligen ass dur), men där går liksom gränsen... (Njae, förresten. Nu när jag tänker efter. Mamma. Väninna 1. Väninna 2 - oj, vi går inte djupare in på det...). Dock tycker jag att när man sitter bland folk i ett relativt begränsat och halvtrångt utrymme - då kan man fan knipa igen rumpan!