Lätt fobisk helg

Hysterisk fredag med många möten, mycket telefonerande och kort lunch. Ändå en mycket givande dag, som kändes positiv på många sätt. När jag har flyt i jobbet, har jag en tendens att bli lite manisk, något som har speglat hela min helg...

Min urjobbiga kräkfobi har i helgen slagit nya rekord. Just nu känns jag totalt och ofrånkomligt omringad av Galna Kräksjukan. Pratade med en stor radioprofil i telefon i fredags, som berättade att han var hemma med just denna sjukdom. Mitt under samtalen börjar han hicka och jag hör något grötigt: "...måste spy..." och så bröts samtalet. Jag mådde illa i en timme efteråt och var ett tag ganska övertygad om att det smittar via telefon.
På lördagen skulle vi på det där barnkalaset som ställdes in pga influensa för en vecka sedan. Då ringer två av dom bjudna familjerna och meddelar att dom inte kommer, eftersom spysjukan drabbat dem. Betänk då att detta var två tjejer som min kära dotter typ tungkysser varje dag på dagis. Lätt överdrift kanske, men det är i alla fall de kompisar som hon står allra närmast på sin avdelning. Så sen i lördags har jag gått en halvmeter från min kära dotter, så mycket som möjligt undvikit pussande och bara gått och väntat på att den tickande bomben ska explodera. Vilket den inte gjort. Däremot har jag sovit som en kratta både lördag- och söndagnatt pga den här jä--a fobin, hotat att lämna min sambo om han inte skulle komma hem omedelbart från det jobbåtagande han hade i lördags kväll om jag ringde och behövde panikhjälp. Totalt i onödan, eftersom hon *peppar, peppar* är helt kry.

Jag hatarhatarhatarhatar att den här jävla fobin har eskalerat så mycket sedan jag fick barn. Jag bygger upp panik totalt i onödan, eftersom jag, när det väl gäller, känner mig ganska lugn och har en sambo som är totalt okänslig mot att torka kräks. Själv minns jag inte när jag spydde senast; det är säkert 10 år sedan och då var det orsakat av alkoholintag och det var bara skönt att få det ur sig.
Dessutom har Lilla Körsbärsblomman aldrig *återigen peppar, peppar*, efter två års ålder, haft någon svårare magåkomma och det är kanske det som är problemet. Man borde kanske gå någon slags kognitiv beteende-terapi, och utsätta sig för spyende människor i parti och minut. Låta någon kräkas en i knät på krogen samtidigt som man klappar den stackarn på huvudet och baddar pannan.

Oh, det skulle aldrig funka. Jag får försöka skärpa mig och tänka... "jag kan torka kräks, jag är inte rädd...". Hur jobbigt det än är... Jag hoppas bara att jag inte överför paniken på Lilla Blomman. Försöker, när hon frågar, prata lugnt och pedagogiskt om vad det innebär att kräkas, varför man gör det osv.

Samtidigt som jag kämpar med mitt illamående.