Vilket litet kräk!

Gårdagkvällens efter-jobbet-öl blev till en middag med grekiskt inslag, inte bara en öl och mycket snack och snälla ord. Alltsammans i sällskap med manlig arbetskollega. Känner honom sedan flera år tillbaka, då våra vägar korsades via två andra skivbolag, så han är inte någon främling. Han sa så mycket snälla och bra saker om mig, så jag blev alldeles skär om kinden emellanåt. Tror att det handlar om en liten pejling från hans sida, för att höra hur jag trivs och peppa mig att stanna kvar, för adjektiven duggade tätt som ett vårregn emellanåt.
Speciellt sent blev det inte, och på hemvägen var jag så uppåt att jag spatserade ner till lilla lokalkrogen i närheten av där min bästaste kompis Å bor och ibland befinner sig på. Eftersom hon inte var hemma, tog jag en rövare och där satt hon ju och sippade på ett glas vitt. Hann kramas lite med henne innan vi blev utslängda och det var bara att gå hem. Hemma nannades det kudde både här och där, så jag var inte sen att göra detsamma.
Imorse vaknade lillsnurpan redan vid 5-tiden och frågade efter vatten. Sen låg hon och vred sig och hade lite svårt att somna om, och vid halv-7-tiden slog hon upp sina ljusblå, hulkade en gång och så kom det lite, lite, lite kräks på min huvudkudde. Eftersom jag lider av kräkfobi blev det pappa som snabbt fick ta över, och mamma slog sig ner 5 meter ifrån med hjärtklappning. Lite mera vattenkräks blev det, men inget värre. Det var bara att ringa jobbet och anmäla vabbning.
Till frukost satte hon i sig tre mackor och två skålar med vattenmelonyoghurt, och hon har ätit lite lunch. Inget har kommit upp och ingen är gladare än jag. Nu sover hon sedan 1,5 timme tillbaka och jag måste ila till tvättstugan innan hon vaknar.
I det här huset vill vi INTE ha någon vinterkräksjuka. Aldrig någonsin.