tisdag, november 22, 2005

Tung lunch

Intog dagens lunch på Hotel Clarion vid Skanstull, i sällskap med nyfunnen bekant. En vacker, intelligent, rolig och oerhört proffsig kvinna och kollega i branschen som även jobbar som artistcoach, "mediatränare" och föreläsare. En av hennes inhyrda medhjälpare är en f d manlig jobbarkompis till mig, som också var med oss en kort stund. Slängde ur mig frågan hur det var med familjen och jag såg hur han sjönk ner i stolen; "jo, ja, det är ju... jaha, du kanske inte har hört...?". Det visade sig att de förlorade sitt andra barn för ett år sedan, bara en vecka innan förlossningen. Och nej, jag visste inget. Självklart steg tårarna i ögonen på mig och han log faktiskt lite: "jaha, sorry, där sabbade jag er lunch...".
Så fruktansvärt vidrigt. Sånt som inte går att förstå, inte greppa, för man vill inte, kan inte. Han och familjen verkar ha lyckats gå vidare med sin sorg och en ny liten bebis kom till världen för 5 månader sedan. Hos mig snurrade tankarna länge efter, och jag kommer att krama min lilla sötnos extra länge ikväll...
Vår lunch fortsatte i dödens makabra och oförutsägbara tecken. Vi berättade om andra i vår närhet som mist närstående. Bl a känner vi båda till en man, som miste sin son för 1,5 år sedan och som sedan själv höll på att mista livet, några månader senare, i tsunamin i Thailand.
Livet är så flyktigt. Om ödet vill, kan du kliva runt ett hörn och allt är förändrat för alltid. Lev nu. Krama dom du tycker om. Om du älskar; säg att du älskar...

Det blev ju en oerhört tung lunch, men trots allt väldigt trevlig, eftersom hon är en så trevlig människa. Och avslutet blev ju inte helt oävet, det heller. In genom dörrarna klev nämligen Andreas Johnson - lunchsällskapet vinkade honom till sig för ett par korta hälsningsfraser och så fick jag klämma lite på honom också. Som efterrätt, liksom.

7 Comments:

At 3:21 em, Blogger Ilva said...

ja det kan vara tungt fast samtidigt kan det ju bli att man liksom 'mots' pa riktigt vid sadana dar tillfallen, man hoppar raskt over allt det dar losa runtomkring pratet!

 
At 3:27 em, Blogger Humlan said...

Instämmer med Ilva.
Och med dig, när du påminner om att man ska leva NU. Och det gjorde ju du när du kom ihåg att uppskatta efterrätten...
Ge söta blomman en extrakram från mig också!

 
At 5:54 em, Blogger Mamselamsen said...

Jag tänker på det där med livets flyktighet varje dag. Man måste!!!!

 
At 8:04 em, Blogger Cornelia said...

Och varje dag blir man ju påmind också.

 
At 9:22 em, Blogger gagga said...

Stor grattiskram till treåringen, även om det är dagen efter.

 
At 9:27 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Ilva: Ja, det blev onekligen rätt djupt för att vara nästan "första dejten"...

Humlan: Extrakramen utdelad...

Mams: Ja, det måste man onekligen.

Cornelia: Usch ja!

Gagga: Nu har du allt gått och blivit gaggig. Hon fyller på söndag! :-)

 
At 10:16 em, Blogger Lyckliga Grodan said...

livet är nu.. även om vi glömmer.. vi har bara nu..
tufft för familjen i fråga.. barn som dör.. hemskare än något annat..
jag säger som du.. jag kramar mina grodor extra.. nästan varje dag.. men ibland extra extra..

 

Skicka en kommentar

<< Home