Tung lunch

Intog dagens lunch på Hotel Clarion vid Skanstull, i sällskap med nyfunnen bekant. En vacker, intelligent, rolig och oerhört proffsig kvinna och kollega i branschen som även jobbar som artistcoach, "mediatränare" och föreläsare. En av hennes inhyrda medhjälpare är en f d manlig jobbarkompis till mig, som också var med oss en kort stund. Slängde ur mig frågan hur det var med familjen och jag såg hur han sjönk ner i stolen; "jo, ja, det är ju... jaha, du kanske inte har hört...?". Det visade sig att de förlorade sitt andra barn för ett år sedan, bara en vecka innan förlossningen. Och nej, jag visste inget. Självklart steg tårarna i ögonen på mig och han log faktiskt lite: "jaha, sorry, där sabbade jag er lunch...".
Så fruktansvärt vidrigt. Sånt som inte går att förstå, inte greppa, för man vill inte, kan inte. Han och familjen verkar ha lyckats gå vidare med sin sorg och en ny liten bebis kom till världen för 5 månader sedan. Hos mig snurrade tankarna länge efter, och jag kommer att krama min lilla sötnos extra länge ikväll...
Vår lunch fortsatte i dödens makabra och oförutsägbara tecken. Vi berättade om andra i vår närhet som mist närstående. Bl a känner vi båda till en man, som miste sin son för 1,5 år sedan och som sedan själv höll på att mista livet, några månader senare, i tsunamin i Thailand.
Livet är så flyktigt. Om ödet vill, kan du kliva runt ett hörn och allt är förändrat för alltid. Lev nu. Krama dom du tycker om. Om du älskar; säg att du älskar...

Det blev ju en oerhört tung lunch, men trots allt väldigt trevlig, eftersom hon är en så trevlig människa. Och avslutet blev ju inte helt oävet, det heller. In genom dörrarna klev nämligen Andreas Johnson - lunchsällskapet vinkade honom till sig för ett par korta hälsningsfraser och så fick jag klämma lite på honom också. Som efterrätt, liksom.