måndag, november 28, 2005

Long time no blogg

Total genomstädning av lägenheten inför treårskalaset. Lyckat kalas. Mycket kärlek, mycket folk, mycket tårta, mycket ballonger och blinkande lampor. Och mycket presenter. Herregud, så mycket prylar den ungen har!
Mindre lyckat att min demente far ringde fem gånger under födelsedagens lopp och till slut fick mig att stå och skrika åt honom i luren.
Hur kan denna sjukdom göra någon så totalt okänslig inför andra människors känslor? Lyssnat på andra har han ju visserligen aldrig gjort, men nu är det värre än någonsin.
Idag har varit en stor dag för min far - hans underbensgips skulle plockas av. Jag förstår att det här är stort och viktigt för honom. Jag skulle själv vara med vid "avtäckningen", och hade tagit en semesterdag från jobbet. Stor dag innebär stor oro och nervositet från fadershåll. Hela den här helgen har därför inneburit ett ständigt ringande (ja, det började förresten redan i början av förra veckan), gärna klockan 6 på morgonen. Han är orolig att jag inte ska komma och hämta honom, som jag lovat. Han tror att någon från sjukhuset ska komma och hämta honom, vilket aldrig någonsin varit på tal. Han litar inte på att jag ska komma och hämta honom, som jag lovat ungefär tretusen gånger. Hemtjänsten ringer: "Kommer du och hämtar honom på måndag, han är lite orolig?". Jaaaaaa, har jag lust att skrika. Banka in i skallen på honom att jag KOMMER, precis som jag lovat.
När så min käre bror ringde i torsdags och sa att han skulle komma upp och stanna i en vecka, kände jag att nu fick han ta över ansvaret. Han är ändå Favoriten, den som betyder något i min pappas liv.
Kanske var det ett dumt beslut, för då skulle denna nya omställning präntas in i dement huvud. Och ältas. Och bli oroad av.
Så när pappa, för sjuttisjunde gången ringde, kl 7 imorse, så rann det bara över. Han var skitarg för att han inte har någon mat hemma. Jag poängterade att han har hemtjänst 4-5 gånger om dagen; handlar inte dom? "Vadå handlar inte dom, det är DITT jobb", fräser han ilsket och då brast det. Jag skrek, så högt man nu kan skrika i en lägenhet en måndagmorgon klockan 7 att jag jävlar i mig inte är hans hembiträde. "Nu blir jag förbannad!", hävde jag nog också ur mig, och får till svar: "Förbannad, du kan väl bli lite ledsen?". Sedan kommer: "Mmm, du skiter i mig nu när du har fått bilen, eller hur"? Detta fick till följd att jag skrek att jag är så glad och tacksam över bilen men att jag inte är beroende av hans bil, och inte tänker gå med ständigt dåligt samvete för att han har gett den till mig. Han är i sin fulla rätt att ta tillbaka den vilken dag som helst, sälja den eller rulla ner den i en sjö. Mig kvittar det! Lägg till denna okvädningsramsa att han "minsann tänker ringa till M (min bror), eftersom han är den som fixar och bryr sig". Tack, snälla pappa - vilken underbar start jag fick på den måndagmorgonen!

Annars är jag rätt så glad. :-)
Och så snöar det!

16 Comments:

At 11:21 em, Blogger Lyckliga Grodan said...

oj!!!, vad bra att kalaset blev som ni ville.. din pappa var det ju inte lika roligt med.. det blir bra med avlösning tror jag..

 
At 11:23 em, Anonymous rita said...

Å du, det kan allt bli mycke värre, jag vet. Men du måste försöka komma ihåg, det är inte papps som blivit elak, det är sjukdomen. Han vet inte om det själv!

 
At 11:27 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Grodis: Avlösning, avlusning, avlivning... Nej usch, nu tog jag FÖR elaka ord i min mun, men ibland känns det bara FÖR mycket!

Rita: Tack för varningen.
Antar att min pappa varit dement hela sitt liv, för det här är inget större steg från hur man blivit tilltalad under sin uppväxt...

 
At 11:31 em, Blogger ninni said...

Nå, man kan ju få sig ett gott skratt ibland också av dementa personers påhitt. Jag minns fortfarande när jag delade lägenhet med en väninna och kom hem sent en kväll. Såg en hopknölad pizzakartong på diskbänken och undrade varför pizzan låg kvar i kartongen. Det visade sig vara hennes demente far som ville vara snäll och bjuda på pizza, och när vi inte var hemma så petade han helt enkelt ner den i brevlådan. Snällt, eller hur :-D

Himla tur att vi inte var bortresta på ett par veckors semester...

 
At 11:39 em, Blogger Humlan said...

Oj oj! Vilken start på veckan, OCH vilket problem! Det är på tiden att du får avlösning på ansvar och att ställa upp!

Skönt att kalaset blev bra (hoppas du hittar lilla födelsedagsblomman bland alla saker.*s*) och njut av snön som är fin när man tittar ut...

 
At 11:54 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Ninni: Onekligen en snäll gest, jag håller med. Och fnissa bör man, annars dör man.

Humlan: Jag tycker faktiskt att jag nästan har slutat ställa upp, sedan han kom på hemmaplan igen. Han bara ringer och gör livet surt för mig.
Blomman, jo hon ligger här någonstans... :-)

 
At 8:18 fm, Blogger Ilva said...

biggis-jag lider med dig nar jag laser vad du skrivit och sa blir jag ledsen for det river upp saret som jag gommer o glommer har nere dar jag inte kan se. Och jag forstar dig sa val, det ar sa svart att inte reagera pa sjalviskheten och elakheten. Jag tycker att det ar bra att du blir arg faktiskt aven om det ar meningslost, du kanske far ur dig lite uppdamd ilska pa detta satt!

 
At 8:33 fm, Blogger Mamselamsen said...

Vilken start på dagen... försök att ruska av dig och gläds över det du har. Fy f...n vilken klyscha det blev...men vad ska man annars säga, då det faktiskt inte finns något annat alternativ.

Hoppas att din bror förstår att det är svammel som ramlar över din fars läppar.

 
At 8:34 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Ilva: Tack Ilva för dina ord. Det var ju inte meningen att göra dig ledsen. Jag kommer att fortsätta bli arg om det behövs, inte ledsen. Du ska också veta att det var dina ord jag stödde mig mot, när han blev så otroligt förvirrad i samband med alla flyttar hit och dit. Att du berättade att sådant förvärrar demensen, var ett otroligt stöd och mycket bra att veta.

 
At 8:35 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Mamselams: Tack. Idag är en ny dag...! Min bror, favoritsonen, fick sig också en släng av sleven, men han är mer som den där berömda gåsen som man häller vatten på...

 
At 10:00 fm, Blogger Morelli said...

hej!
Tänk att det privata kan vara så allmängiltigt- jag känner igen mig precis- även fast jag inte har dina problem eller en sådan papparelation.
Bilen....ja jösses...skuld...
/allt gott
jenny

 
At 11:46 fm, Blogger maruschka said...

Åh, jag hoppas verkligen att du kan skaka av dig de fula orden och inse att det inte är dig det handlar om utan igenväxta färdvägar i en förvirrad mans huvud...
Sedan om han har varit elak tidigare, synd att han inte förstod det då istället, men NU ska du f-n inte ta åt dig eller må apa, sen låter det ju lättare än det är självklart...
Skickar en stor, varm, söt-som-choklad-kraaaaaaaam till dig, och lilla körsbärsblomman...

 
At 12:26 em, Blogger Batbut said...

Skönt att kalaset gick bra och är avklarat.
Ang pappsen så är det väl som Du själv säger - när han varit elak hela sitt liv, varför skulle han bli snäll nu? Enda Du kan försöka göra är att stänga av, inse att det är INTE sant. Försöka låta bli att ta det personligt. Och ge fasiken i att få dåligt samvete för att Du skriker tillbaka. Är han så dement som Du säger har han ändå glömt det. Bara för att man är sjuk har man ingen rätt att vara elak. Tror nog att han spelar på Ditt dåliga samvete. Och bilen har Du förtjänat. Definitivt.
En praktisk grej - skaffa nummerpresentatör och när han ringer - sålla samtalen. Orkar Du inte prata, ge fasiken i att svara. Man får göra så! Är det ngt viktigt kan han ringa Din bror eller hemtjänsten!

 
At 9:03 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Jenny: Ibland undrar jag faktiskt hur många såna som jag (och uppenbarligen du) som finns "där ute"...

Maruschka: Jag gör vad jag kan. Tack för kram med choklad - den var god efter snölekarna tidigare ikväll... :-)

Batbut: Nummerpresentatören är troligen uppfunnen av någon med dement, elak förälder... :-) Fast jag har jäkligt svårt att låta bli att svara, vilken tid det än ringer på dygnet. Det kan ju ha hänt något... Fast nästa gång det ringer kl 6 på morgonen - då får det ringa!

 
At 10:45 em, Blogger Cornelia said...

Jag hoppas det känns bättre idag. Du behöver inte ha dåligt samvete för att du blir arg, det är naturligt och bra att du blir det, men det är inte lätt.

 
At 10:50 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Cornelia: Tack. Det känns mycket bättre. Och det dåliga samvetet håller jag sakta men säkert på att göra mig av med. På riktigt.

 

Skicka en kommentar

<< Home