Long time no blogg

Total genomstädning av lägenheten inför treårskalaset. Lyckat kalas. Mycket kärlek, mycket folk, mycket tårta, mycket ballonger och blinkande lampor. Och mycket presenter. Herregud, så mycket prylar den ungen har!
Mindre lyckat att min demente far ringde fem gånger under födelsedagens lopp och till slut fick mig att stå och skrika åt honom i luren.
Hur kan denna sjukdom göra någon så totalt okänslig inför andra människors känslor? Lyssnat på andra har han ju visserligen aldrig gjort, men nu är det värre än någonsin.
Idag har varit en stor dag för min far - hans underbensgips skulle plockas av. Jag förstår att det här är stort och viktigt för honom. Jag skulle själv vara med vid "avtäckningen", och hade tagit en semesterdag från jobbet. Stor dag innebär stor oro och nervositet från fadershåll. Hela den här helgen har därför inneburit ett ständigt ringande (ja, det började förresten redan i början av förra veckan), gärna klockan 6 på morgonen. Han är orolig att jag inte ska komma och hämta honom, som jag lovat. Han tror att någon från sjukhuset ska komma och hämta honom, vilket aldrig någonsin varit på tal. Han litar inte på att jag ska komma och hämta honom, som jag lovat ungefär tretusen gånger. Hemtjänsten ringer: "Kommer du och hämtar honom på måndag, han är lite orolig?". Jaaaaaa, har jag lust att skrika. Banka in i skallen på honom att jag KOMMER, precis som jag lovat.
När så min käre bror ringde i torsdags och sa att han skulle komma upp och stanna i en vecka, kände jag att nu fick han ta över ansvaret. Han är ändå Favoriten, den som betyder något i min pappas liv.
Kanske var det ett dumt beslut, för då skulle denna nya omställning präntas in i dement huvud. Och ältas. Och bli oroad av.
Så när pappa, för sjuttisjunde gången ringde, kl 7 imorse, så rann det bara över. Han var skitarg för att han inte har någon mat hemma. Jag poängterade att han har hemtjänst 4-5 gånger om dagen; handlar inte dom? "Vadå handlar inte dom, det är DITT jobb", fräser han ilsket och då brast det. Jag skrek, så högt man nu kan skrika i en lägenhet en måndagmorgon klockan 7 att jag jävlar i mig inte är hans hembiträde. "Nu blir jag förbannad!", hävde jag nog också ur mig, och får till svar: "Förbannad, du kan väl bli lite ledsen?". Sedan kommer: "Mmm, du skiter i mig nu när du har fått bilen, eller hur"? Detta fick till följd att jag skrek att jag är så glad och tacksam över bilen men att jag inte är beroende av hans bil, och inte tänker gå med ständigt dåligt samvete för att han har gett den till mig. Han är i sin fulla rätt att ta tillbaka den vilken dag som helst, sälja den eller rulla ner den i en sjö. Mig kvittar det! Lägg till denna okvädningsramsa att han "minsann tänker ringa till M (min bror), eftersom han är den som fixar och bryr sig". Tack, snälla pappa - vilken underbar start jag fick på den måndagmorgonen!

Annars är jag rätt så glad. :-)
Och så snöar det!