Hårda ord och snölekar

Sådär. Nu ringde käre bror och var ledsen och upprörd. Vår käre, söte familjefar hade just ringt och gett honom en rejäl utskåpning... Timmen innan hade jag pratat med honom, pappa alltså, och han var förvånansvärt ödmjuk, om nu någon som är stöpt i cement kan vara det. Vet inte om det var något jag sa som fick honom att trigga igång på käre bror, men sina fiskar varma, det fick han. Led med honom en stund, men kände samtidigt ett litet, litet styng av "Ja, titta: sådär har jag haft det i snart ett halvår...". Nu enades vi i alla fall om att sluta ta åt oss, och tänka igenom exakt vad som dryftas med honom, eftersom han så lätt blir uppstressad över saker. Är det saker som behöver ordnas med, så får det bli en sak i taget.

Omständigheterna gör att man försöker njuta extra mycket av det lilla, oskyldiga livet man har omkring sig. Ljuset som tänds i de blå ögonen, leendet, de springande små stegen och de utsträckta armarna när man med andan i halsen kommer för att hämta på dagis. Idag kunde jag inte motstå hennes vädjan att stanna ute en stund på gården och leka i snön, även fast fötterna och matlagningshjärnan redan var halvvägs inne i trappuppgången. Vi lekte "du kan inte ta mig", kurragömma, gjorde snöänglar (inget vidare skönt iförd tajta jeans...) och kastade snö på varandra. Trots att jag lyckades med konststycket att ge henne en rejäl snödusch rakt i ansiktet, skrattade hon bara. Hade väntat mig lite protester när det var dags att gå in, men hon travade glatt in. Mat serverades; det blev rester från gårdagens hemmagjorda Korv Stroganoff (som faktiskt gick att äta, trots att det var jag som lagade den). Sedan tittade vi på ett par avsnitt av "Höjdarna", förra årets julkalender och en klar favorit, både hos mor och dotter. Efter det påbörjades läggningsritual, men vi hann med lite prutt-, bajs- och hicklekar innan. Min kiss- och bajshumor har gått på högvarv den här veckan, eftersom hon fnissar helt hysteriskt varje gång. Pappa är mindre nöjd. Han är inte lagd åt det hållet.
Sagoläsningen bestod av några avsnitt ur en Kalle Anka från 1980, och hon låg snällt kvar i sin säng efteråt. Det blev inte någon repris på gårdagkvällen, då hon klev upp och ner ur sängen minst 20 gånger, utan hon verkade somna direkt.

Det är lycka!