Trött rapport, men hopp om livet

Satt på SöS akutmottagning från 23:15 till 02:30. Man ser så mycket på en akutmottagning, mest sån't man önskar att man inte sett.

Pappa blev bra omhändertagen; när vi skrevs in var han hyfsat klar i knoppen men kunde inte säga vilken dag det var. Det var knappt så jag själv kunde det, så jag ska inte döma honom för det. :-) Han fick svara på frågor, sträcka upp armarna i luften, blunda och peka sig på näsan, kolla blodtrycket och lämna ifrån sig diverse kroppsvätskor. Jag fick komplettera frågorna lite; han lever t ex i total förnekelse att han dricker och röker.
Efter låååång väntan blev han inskriven på avdelning, och fick således spendera natten på SöS. Det kändes bäst så. Idag har han gjort en skallröntgen, som inte visade någon blödning, men "rester efter gammal infarkt".

Om ett par timmar ska jag åka och hämta honom. Sedan ska jag kontakta kommunen, ska få numret till en s k biståndsbedömare, och vi ska prata hemhjälp.

På senare år har han blivit svamlig, det har han, men det är något som jag inte tagit så allvarligt på tidigare. Under ett par minuter på akuten igår, fick jag dock återigen bevis på att det är något som håller på att bli annorlunda. Från att ha varit helt glasklar; vi pratade och skämtade lite, skulle han så försöka ge en förklaring till varför han varit så förvirrad igår eftemiddag. "Jomen, jag berättade väl att det var översvämning?", säger han. Jag sitter som ett stort frågetecken, och han lägger loss en mycket förvirrad förklaring om översvämning, stolar som flöt runt i lägenheten (en lägenhet som han aldrig bott i, han sa att den låg på nedre botten men han bor på 7:e våningen) och att det inte varit mer än 10 grader varmt.
Efter den rapporten var han tyst en liten stund, och sedan var han som han brukar igen.

Ja, tänk så det kan gå. Man kastas omkring i livet som en liten vante, helt plötsligt ställs man inför nya utmaningar och situationer man aldrig befunnit sig i förut. Men det finns hopp om livet.