Om att ljuga

Sitter här på jobbet och förundras, och förfäras lite också.
Har just instruerat min chef och hans blivande konsult/kompanjon och gamle vän hur man uppdaterar företagets hemsida. Dom är helt och fullt totalnoviser inom detta område och jag förundras över att dessa killar sitter alt har suttit på så höga positioner, när jag, de facto, verkar kunna mer än vad de gör. Inte bara inom hemsidesmakeriets ädla konst, utan en hel del annat också. Men jag tror att jag vet vad det handlar om! På allvar, alltså. Den ene snubben, min gamla ex-chef som jag ondgjorde mig över tidigare i bloggen har t o m indirekt erkänt för mig. Det är bara att ljuga! Säg att du kan, och be sedan helt fräckt andra i din närhet utföra jobbet åt dig. Du känner alltid någon som kan hjälpa till, mot rimlig eller, i bästa fall ingen, ersättning. Sen är det bara att ta cred för "a job well done" när allt är klart! Vidigt, men till viss del, helt sant. Är det bara killar som beter sig på det här viset?

Jag, som är in i döden mån om att alltid göra ett bra jobb, har nu mer ångest än någonsin. Jag har varit så less på det här, att jag inte brytt mig om att göra ett bra överlämnande; det är många lösa tåtar som hänger och slänger men jag o r k a r inte ens bry mig. Det får bli som det blir.
Har också lite, totalt obefogad, oro i kroppen för hur det ska gå med den lilla organisationen med dessa två herrar lössläppta tillsammans. Inser ju att jag inte alls behöver bekymra mig om detta, utan mer roat kan luta mig tillbaka och betrakta. Och, som sagt, det kan ju gå alldeles glimrande också. Men jag har mina aningar *målar fan stort på väggen* ...