Plastpappa

Jag har en pappa. Han är inte min riktiga pappa, men han har funnits där så länge jag kan minnas. Han träffade min mor och adopterade mig när jag var drygt ett år gammal. Min riktige far har jag aldrig träffat. Sagan Om Min Far kan jag berätta en annan gång; måste bara be om mammas tillåtelse först.

Nåväl. "Plastpappa". Den är han som har format mig till den jag är. Mest är jag supertvärförbannad på honom över resultatet, samtidigt var han kanske räddningen för mig. Jag vet faktiskt inte. Han var en tyrann när jag var liten. Han satt och väntade på mig varenda gång jag var ute och "rände". Han gav mig stryk när han tyckte jag förtjänade det. Han förnedrade mig inför mina vänner. Han var känd som "dansken"; ingen förstod vad han sa och många var nog rädda för honom. Första gången min bästa kompis var hemma hos mig, ställde han en fråga till henne, och hon svarar (nästan med en nigning): "Åsa". Frågan han ställt var: "Röker du också?"... :-)

Jag umgås inte särskilt mycket med min pappa. Mamma och han skildes för flera, flera år sedan - ett tumultartat uppbrott, där jag många gånger fick stå som medlare. Pappa är bitter, ensam, alkoholist (även om han faktiskt låtit hyfsat nykter de gånger jag talat med honom på senaste tiden) och med tendenser till schizofreni (hans bror hade svårartad schizofreni). När han ringer, beklagar han sig bara över min brors leverne (han bor i Småland, är villaägare och arbetslös), sina krämpor och lyssnar aldrig någonsin när jag berättar något. Han frågar heller aldrig hur jag har det, och skulle jag berätta något om min vardag, går det in genom ena örat och ut genom andra. Det har resulterat i att jag numera under våra samtal, bara lyssnar med ett öra och säger "mhm", "jaha" och "ja" eller "nej" där det passar.
Nu börjar pappa bli gammal. Och ensam. Och vill umgås; ett helt nytt beteende. På onsdag har jag blivit ditkommenderad - pappa vill klippa sig, handla en massa saker och kan inte köra själv, eftersom han har ett dåligt knä. Det känns inte kul att behöva skriva det, men jag vill inte. Jag vill inte lyssna på hans tjat om min bror, "nu måste jag skicka ner pengar igen, jag kan inte fortsätta skicka pengar" (men det gör han, hela tiden) för det är samma visa, precis hela, hela tiden. Jag vill inte höra honom säga hur många hundra tusen han har på kontot; jag vill att han gör något för pengarna. Åker någonstans, umgås med andra i hans egen ålder. Men det gör han inte. Han har goda intentioner, bokade en resa till Kanarieöarna för något år sedan, men blev så lägligt sjuk dagen innan avresa. Han blev inte sjuk! Han fegade ur!

Jag tycker synd om honom, jag tror att han är hemskt ensam, men jag klarar inte av att umgås med min pappa.