måndag, juli 25, 2005

Plastpappa

Jag har en pappa. Han är inte min riktiga pappa, men han har funnits där så länge jag kan minnas. Han träffade min mor och adopterade mig när jag var drygt ett år gammal. Min riktige far har jag aldrig träffat. Sagan Om Min Far kan jag berätta en annan gång; måste bara be om mammas tillåtelse först.

Nåväl. "Plastpappa". Den är han som har format mig till den jag är. Mest är jag supertvärförbannad på honom över resultatet, samtidigt var han kanske räddningen för mig. Jag vet faktiskt inte. Han var en tyrann när jag var liten. Han satt och väntade på mig varenda gång jag var ute och "rände". Han gav mig stryk när han tyckte jag förtjänade det. Han förnedrade mig inför mina vänner. Han var känd som "dansken"; ingen förstod vad han sa och många var nog rädda för honom. Första gången min bästa kompis var hemma hos mig, ställde han en fråga till henne, och hon svarar (nästan med en nigning): "Åsa". Frågan han ställt var: "Röker du också?"... :-)

Jag umgås inte särskilt mycket med min pappa. Mamma och han skildes för flera, flera år sedan - ett tumultartat uppbrott, där jag många gånger fick stå som medlare. Pappa är bitter, ensam, alkoholist (även om han faktiskt låtit hyfsat nykter de gånger jag talat med honom på senaste tiden) och med tendenser till schizofreni (hans bror hade svårartad schizofreni). När han ringer, beklagar han sig bara över min brors leverne (han bor i Småland, är villaägare och arbetslös), sina krämpor och lyssnar aldrig någonsin när jag berättar något. Han frågar heller aldrig hur jag har det, och skulle jag berätta något om min vardag, går det in genom ena örat och ut genom andra. Det har resulterat i att jag numera under våra samtal, bara lyssnar med ett öra och säger "mhm", "jaha" och "ja" eller "nej" där det passar.
Nu börjar pappa bli gammal. Och ensam. Och vill umgås; ett helt nytt beteende. På onsdag har jag blivit ditkommenderad - pappa vill klippa sig, handla en massa saker och kan inte köra själv, eftersom han har ett dåligt knä. Det känns inte kul att behöva skriva det, men jag vill inte. Jag vill inte lyssna på hans tjat om min bror, "nu måste jag skicka ner pengar igen, jag kan inte fortsätta skicka pengar" (men det gör han, hela tiden) för det är samma visa, precis hela, hela tiden. Jag vill inte höra honom säga hur många hundra tusen han har på kontot; jag vill att han gör något för pengarna. Åker någonstans, umgås med andra i hans egen ålder. Men det gör han inte. Han har goda intentioner, bokade en resa till Kanarieöarna för något år sedan, men blev så lägligt sjuk dagen innan avresa. Han blev inte sjuk! Han fegade ur!

Jag tycker synd om honom, jag tror att han är hemskt ensam, men jag klarar inte av att umgås med min pappa.

8 Comments:

At 11:15 em, Anonymous Anonym said...

Måste bara säga att det var bra och väldigt öppenhjärtligt skrivet.. känner dessutom igen mig i mångt och mycket i relationen till min egen pappa.

Man är medlidsam och känner hur det dåliga samvetet maler men samtidigt sa en vän något bra en gång.. "Man ska inte ha människor i sitt liv som stjäl energi från en". Så den devisen lever jag lite efter nu.

 
At 11:32 em, Blogger Batbut said...

biggis, jag är uppväxt med 2 sådana personer varav en fortfarande är i livet. Och en sakt vet jag - de ändrar sig aldrig! Så stoppa det dåliga samvetet i en säck och släng iväg den! Du har Ditt liv att leva och Din familj att leva med. Fortsätt Du att humma i telefonen, och gör det Du vill - inte det då tror att Du måste och ska.
Jag håller på Dig

 
At 8:56 fm, Blogger Vi på Kantarellen said...

Man väljer sina vänner. Släkten har man ingen chans att välja. Men man har alltid rätten att välja bort. Vi har valt bort ett mycket nära blodsband här. Trots att hon bara bor 2 km bort. Ja, hon är gammal, men samma bittra bitch som alltid.

 
At 9:24 fm, Blogger maruschka said...

Håller med ellinor och de andra, välj bort det som äter upp dig!
Det är säkert jättelätt att säga så som utomstående, men det är nog det bästa råd du kan få tror jag...
Kraaaaaasaaam...

 
At 10:25 fm, Blogger The Female Dinousaur said...

Tack för era snälla ord. Pappa är ju redan mer eller mindre bortvald sedan tidigare, men det dåliga samvetet gnager, särskilt som han nu börjar bli gammal och skröplig också. Som Batbut så klokt föreslår: jag kommer att fortsätta humma i telefon, och försöka ta det med ro. Utan dåligt samvete!

 
At 12:18 em, Blogger The Female Dinousaur said...

Magica: Åh, jag älskar film! Och musik... Just nu älskar jag film mer än musik, tror jag.

 
At 12:21 em, Blogger Bloggblad said...

Jag lärde mig ett effektivt mantra en gång - som fungerade trots att jag inte trodde på det till 100%. Man ska inte säga det högt - bara tänka när man måste umgås med Den Personen: "Jag förlåter henne/honom", många gånger. Och faktiskt - det blev riktigt uthärdligt att umgås. Förmodligen blev jag lite trevligare på kuppen...

 
At 9:29 em, Blogger The Female Dinousaur said...

Bloggblad: Tack för tipset. Kanske värt att testa.

 

Skicka en kommentar

<< Home