Min knatte

Varje måndag är jag på vippen att ringa till Knattetimmen. För er, som inte har möjlighet att ratta in P4 Radio Stockholm, kan jag berätta att det är ett program som avhandlar det avgrundsdjupa, outtömliga ämnet 'barn'. Två experter sitter i panelen, Louise Hallin och Malin Alvén - två avslappnade, sköna kvinnor som är oerhört pedagogiska och duktiga på att lyfta fram, berömma och ge råd till den mest osäkra förälder. Hit ringer oroliga (främst) mammor och frågar om allt från hårda magar till nattskräck.

Och som sagt, jag skulle vilja fråga dessa kloka kvinnor hur jag ska agera med Lillal Körsbäret. Hon är fortfarande oerhört mammig och pappig emellanåt. Visst, det är underbart mysigt med denna fantastiska närhet man får, kramarna och goset och att hon ständigt finns vid vår sida. Men, ibland blir det lite jobbigt. Lämning på dagis kan ibland bli jobbig, eftersom hon blir ledsen ibland (främst när jag lämnnar, eftersom jag har svårt att slita mig och det vet hon och är inte snar att utnyttja. Låt mig kalla det... 'spel för galleriet' kanske). Att sen hämtningen är nästan lika jobbig, kan vi ju tala tyst om. Då är det gråt och tandagnisslan för att hon inte vill gå därifrån.
Det går sedan ett tag trend i att gå hem till kompisar efter dagis, man vet aldrig riktigt hur många och vilka ungar man ska få med sig hem för dagen. Men Körsbäret följer sällan med någon hem; hon vill hellre ta hem kompisarna till sig. Eller, om hon går hem till någon, att jag följer med som stöd. Jag har mer eller mindre tvingat hem henne med någon av sina kompisar, dom hon känner sig riktigt trygg med (och deras föräldrar), och visst - det funkar hur bra som helst när hon väl är där, men det är just det där att man nästan måste tvinga henne. Och tvång känns inte helt kul.

Saken är inte något större problem egentligen och jag inser att det troligen är jag själv och mitt agerande som är den största boven i dramat. Det är mitt handlande som gör henne osäker. Hon märker att jag vacklar när jag ser minsta tecken på osäkerhet hos henne, och då blommar den fullt ut. Jag får helt enkelt försöka ympa in mer mod i flickstackarn, och ännu mer mod i mig själv. Jag får helt enkelt fortsätta tvinga iväg henne. Kapa ytterligare en bit av navelsträngen.

Sedär, kvasipsykologen har talat. Är det det här som kallas hjälp till självhjälp?