Om rädsla

Jag är rädd.
Livrädd för allt våldsamt som händer där ute, bland de som är unga idag.
Unga och vilsna. Unga och ensamma? Var fan är deras föräldrar? Varför är det ingen som bryr sig om ungarna som så uppenbart behöver bli brydda om!? Varför ska det gå så långt att de får en kick av att droga sig och sparka och slå besinningslöst på en liggande, medvetslös människa, en av dom? För ingen klok och vanlig människa beter sig väl så utan att vara drogad och hög som en gran? Ingen kan väl koppla bort sina känslor så mycket, att man inte inser att man just håller på att sparka ihjäl en annan människa? Inte kan väl grupptrycket hetsa ett killgäng att göra något sånt?

Jag blir livrädd när jag inser att det är just dit ut jag ska låta min underbara, söta, sköra lilla Blomma gå om åtta-tio år. När hon mest av allt i hela världen bara brinner för att ge sig ut i världen.
Vi pratade om det under gårdsstädningen idag. Om buslivet häromkring.
Hur en av mammorna på gården nästan hamnat i slagsmål med en kille i åttan från den intilliggande skolan. Öga mot öga, 5 centimeter från varandra, står han och skriker, samtidigt som han knuffar henne: "Jag är här hur fan mycket jag vill!" Hur hon och hennes dotter inte vill polisanmäla, eftersom de har ett så ovanligt efternamn och dottern kan råka i trubbel i skolan efteråt. Hur jävla respektlöst ungarna beter sig. Hur langarna börjar närma sig och cirkulerar kring skolans område på dagarna.

Tydligen har rektorn kallat killen och hans föräldrar till samtal, tydligen även några fler. Man har gått ut och informerat på skolan att eleverna ska hålla sig på skolgården och låta bli att uppehålla sig på gårdar och utanför kiosker. Men det räcker fan inte! Föräldrarna måste inse vad deras ungar håller på med. Det är här dom värsta strutsarna finns. "Inte mitt barn...".

Men. Det är exakt ditt barn det handlar om. Kanske inte idag, men släpp ditt barn vind för våg, bry dig inte om vad h*on gör eller vart går på kvällarna, strunta i att pränta in värderingar och uppfostra. Och bara vänta, ett år eller två. Då är det h*n som sitter där, åtalad för att ha sparkat någon till döds.