Gräsänke-blues, igen

Vi sjunger gräsänkeblues här hemma igen. Det är festival i Hultsfred och den svenska musikbranschen har emigrerat till Småland. Om någon skulle få för sig att släppa en bomb över festivalområdet, skulle nästan alla skivbolag i Sverige utplånas.
Ingen uppmaning. Bara en tanke.

Jag är fortfarande kluven i frågan att åka eller inte. Det är en kul tillställning och man träffar mycket folk men det är så sällan man ens kommer ifrån backstageområdet, och efter två dagar börjar den där fickljumma starkölen kännas aningen fadd i smaken.

Istället spenderade vi gårdagkvällen hemma hos en kompis, även hon Hultsfreds-gräsänka. Fick på första parkett bevittna typexempel på hur barn kan reagera när det kommer småsyskon till familjen. Regrediering, uppmärksamhetstörst, trots och skrik. Väninnan säger att reaktionen kom i samma stund som nyfödingen klev över tröskeln.

Jag gör mentala anteckningar. Iakttar. Och känner att jag nog hade handlat på helt annat sätt i samma situation. Men det är å andra sidan så lätt att säga/skriva. Och det blir ingen chans för mig att praktisera.

När vi satt och avslutade frukosten tillsammans imorse, lämnade storasyskonet och mamman bordet för att klä på sig. Jag frågade Körsbärsblomman om hon hade velat ha ett syskon. Hon svarade inte och jag sa "ja, tyvärr så kom det ju inget". Hon tittar på mig och flashar av ett stort leende: "Men jag kom ju!". Jag sa att det ju var en förskräcklig tur. För hur hade vi klarat oss utan?

Och så grät jag.