Omen

Jag ser fåglar överallt. Skadade, traumatiserade fåglar.
Igår i lekparken upptäckte vi en björktrast-unge (ja, jag erkänner - jag googlade!) som förmodligen ramlat ur boet och nu satt ensam och kvillrade efter sin mamma och pappa.
När vi gick från samma park höll vi på att trampa på ett fågellik.
Och imorse på väg till dagis höll vi nästan på att köra över en vuxen björktrast, som troligen redan blivit påkörd, och låg och flaxade på vägen.

Visst. Jag förstår att det är sådana tider nu. Ungarna är på väg att lämna det trygga boet. Vissa klarar det och andra går det sämre för. That's life. Och de vuxna fåglarna beter sig säkert inte som de brukar, och är mindre försiktiga, eftersom allt de vill är att skydda sina ungar.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det är någon som försöker säga mig någonting.
Så att jag, när det väl hänt, kan sitta här och skriva: "varför såg jag inte tecknen...".