Om att nonchaleras

Jag börjar bli gammal. Jag pensionssparar.
Via ett fondförsäkringsbolag har det i några års tid dragits pengar från min surt förvärvade inkomst. För ett par månader sedan var jag i kontakt med min fondförvaltare, för att ändra så att pengarna istället skulle dras direkt från företagskontot. Visst, han lovade att skicka över de papper som behövde fyllas i för att ändra saken.
Sedan har det varit tyst. Inga papper. Inga samtal. Jag har försökt ringa honom flera gånger för att höra vad som hände. Kommer aldrig fram till honom direkt, utan hamnar ständigt i detta telefonvacuum som kallas "callcenter". Jag har blivit surare och surare för varje samtal. Damerna i call-centret har beklagat och förstått min ilska. Idag ringde jag och sa att jag vill säga upp mitt fondspar. Jag sätter ingen tro och tillit till en fondmäklare som aldrig ringer tillbaka. Visst, jag fattar att jag inte hamnar särskilt högt i hans prioritering men han ska fan i mig ringa tillbaka till sina kunder, stora som små.
Och vips, så ringde han plötsligt. Efter snart tre månaders tystnad. Jag förklarar att jag ringt och sökt honom minst 20 gånger under de tre senaste månaderna och att jag inte är nöjd. Han försöker inte ens ursäkta sig, utan frågar bara nonchalant hur jag vill gå vidare.
Och vidare går jag. Utan fondförvaltare. Tack och hej!