Pratshower

Som ett led i utvecklingen att bli en människa med en åsikt, tar jag mig friheten att uttala mig. Och mot strömmen, verkar det.

Jag förstår inte hyllningskörerna, jag fattar inte rösterna som säger att hon är enormt duktig som intervjuare. Jag pratar om S*t*i*n*a. Jag kan inte påstå att jag har sett några av hennes längre intervjuer, möjligen har dom varit bättre när hon har gått lite mer på djupet.
Jag bara minns 80-talet, när hon fick sitt genombrott. Hon gjorde två artistintervjuer som jag har kvar i minnet än idag. En med dåtidens största pojkband, New Kids on The Block, som blev inbjudna att vara med i ett program som sändes kring jul. Redaktionen fick idén att hon skulle baka pepparkakor med killarna, och dom tyckte att hela grejen var så tramsig och löjlig, att intervjun slutade med att dom stod och kastade pepparkaksdeg på varandra. Jag jobbade på marknadsavdelningen på skivbolaget då, och det var ingen som direkt jublade över den insatsen.
Ungefär i samma veva gjorde hon en intervju med Phil Collins, där hon öppnade med: "din senaste hit handlar om sexuella övergrepp, blev du själv utsatt för övergrepp när du var liten?". Eeeeh, va?! Tack för den öppnande och "nu-ska-vi-lära-känna-varandra"-frågan... Det var så pinsamt, pinsamt och Phil satt och skruvade på sig och man såg hur obekväm han var med situationen.
Av det lilla jag sett på sista tiden, tycker jag inte hon har utvecklats speciellt mycket. Inga bra frågor, inga nya infallsvinklar. Bara... dåligt. Frågan i lördags till kvinnan som gestaltar Edith Piaf i en ny film: "du gestaltar EP, denna legendariska kvinna, var det inte svårt? Du är ju så kort.". Ingen fråga om det var svårt att gestalta Piafs personlighet, nej, längden var tydligen av största vikt. Att trixa med höjdperspektiv i en film torde ju inte tillhöra det svåraste med dagens filmteknik.