onsdag, mars 07, 2007

När barn dör

Möttes av ett dödsbud vid hämtning på dagis idag.
En av Lilla Körsbärsblommans små kompisar på avdelningen, som varit dålig en längre tid, gick bort igår. Läkarna står frågande och vet, vad jag kan förstå, inte varför. Det var i höstas som hon började gå ner i vikt och hon såg alltid trött och hängig på eftermiddagarna. Kort senare åkte familjen utomlands på en längre semestervistelse och efter det har jag bara sett henne ett par gånger. Hon blev sämre och sämre och låg intagen på sjukhus i ett par månader. Hennes dagiskompisar skrev brev till henne på sjukhuset, gjorde små presenter och pratade ofta om henne på samlingarna. Till slut orkade inte hennes lilla kropp med alla påfrestningar och natten till igår blev hennes sista.

De ord finns inte, som kan beskriva den smärta och den sorg som tar ens kropp i besittning när man förlorar ett barn. Jag kan inte ens ana. Jag vill inte.
Det är så fruktansvärt grymt när ett liv som just har börjat, tar slut.

8 Comments:

At 11:19 em, Blogger Cornelia said...

Det är bara för svårt att förstå... man vill inte helt enkelt

 
At 11:21 em, Blogger Batbut said...

Men fy så hemskt. Det får inte hända. Det finns inte. Fy fy fan!

 
At 11:33 em, Blogger Tankevågor said...

Tungt. Så tungt är det.

 
At 10:26 fm, Blogger Vi på Kantarellen said...

Det är då jag undrar var fasen alla skyddsänglar är, som alla snackar om.

Det drar i hjärtat när jag hör om sådant här.

Sänder en tanke till föräldrarna!

 
At 11:57 fm, Anonymous Anonym said...

Så fasansfullt

 
At 7:51 em, Blogger Humlan said...

Så grymt, så tungt, så ofattbart.

 
At 8:35 em, Blogger The Female Dinousaur said...

Alla: Det är så vidrigt, fruktansvärt tragiskt. Mötte en av förskolefröknarna från avdelningen idag. Hon var på väg hem och jag var på väg till dagis för att hämta. Hon berättade om den lilla flickans sista kamp.Flickan hade rullats iväg på en undersökning och under tiden hade mamman gått tillbaka till avdelningen. Efter undersökningen hade de mer eller mindre av en slump, träffat på varandra i korridoren. Då hade flickan vaknat till och sagt "Mamma är här!" och på någon minut var det över.
Jag grät medan hon berättade, jag grät medan jag gick till dagis och nu gråter jag igen. Det är så jävla orättvist, och jag tycker så fruktansvärt synd om föräldrarna!

 
At 8:03 em, Blogger ... said...

Åååååh...vad hemskt. Man vill inte ens tänka tanken på att sådant kan hända. Det gör ont bara att nudda vid tanken.

 

Skicka en kommentar

<< Home