Snacka ur skägget, eller håll tyst!
Det är otroligt enerverande att dela rum med en människa som ständigt pratar. Konversation öga mot öga, direkt avsedd mig förstår jag, men när någon oavbrutet pratar högt för sig själv blir jag galen! Jag vet aldrig om personen pratar med mig, eller bara sitter och småmuttrar lite för sig själv. Det gör att jag hela tiden sitter på spänn och lyssnar med ett halvt öra, för att kunna höra om det möjligen är jag som tilltalas.
Fast jag börjar ge upp. Jag svarar numera bara på direkt tilltal. Sitter jag med ryggen mot, får personen ifråga fan i mig finna sig att jag inte svarar, varje gång det börjar muttras....
4 Comments:
Hehe! Gapskratt. Jag har exakt samma problem - fast här gäller det en dam som är allt-i-allo. Hon fnular alltid med nåt och mumlar och muttrar och jag varierar mellan: VA? Pratar du med mig? Hur sa?
Känner mig så oartig att ignorera mumlet, inte känner jag människan, och vill nog inte bli närmare bekant heller. Jag kommer tidigt på fredagarna (för att alls kunna svänga över vägen) så det är mitt ständiga fredagsmorgonproblem när bara hon och jag är där... mmmllmlmllhlhlhlmlmll...
Varför jag inte går och låser upp annexet där jag ska jobba? Jo, då får jag 20 stycken ungar omkring mig som vill börja med engelskan direkt... och det är snäppet värre...
Sandra: ...eller jobba hemifrån!
Bloggblad: ...och imorgon är det fredag igen! Se Sandras kommentar ovan - kanske ett tips!?
Heheheh, jo det där vet jag hur det känns. Man sitter verkligen på spänn och undrar när ord ska bli direkt adresserade.
Mette: Jag har börjat lära mig nu, att när han bara muttrar lite kan jag slappna av. När han höjer rösten förstår jag att han kräver svar...
Skicka en kommentar
<< Home