Barn och deras föräldrar

Mitt egna företagande gör att jag växer, mentalt.
När jag löser problem och tacklar svårigheter (med en hel del hjälp från kunniga omkring mig, ska erkännas) tänjs mina 156 centimeter över havet till minst 200. Jag är faktiskt stolt över hur jag igår hanterade något som kunnat bli en "konflikt" - jag behöll lugnet och diplomatin och resonerade öppet och ärligt. Hade troligen aldrig kunnat ske för ett par år sedan. Känner mig... vuxen.

På fredag är det tre månader sedan pappa dog. Jag har haft en hel negativt att säga om honom under alla år, men - mot alla odds - känns det tomt och saknaden finns där. Troligen är det en förlängning av en känsla jag haft hela livet. Två pappor har funnits i mitt liv, men ändå aldrig funnits där, på riktigt, och en undermedveten, livslång längtan efter en riktig pappaförebild har nog format mig mer än jag anar.
Därför försöker jag glädjas åt min dotters längtan efter sin pappa, när han är på väg hem från jobbet eller någon resa. Försöker förklara för henne att det är en känsla att värdera - bitterljuv längtan - eftersom det (oftast) blir så härligt när man ses igen. Och jag blir lycklig av att se hur deras relation är enkel, naturlig och så full av kärlek.