Hängt i hemmet

Inne på pc-kurens andra dag. Mår extremt mycket bättre. Det halsonda är nästan helt borta. Vilken fantastiskt upptäckt penicillinet är. Hoppas att våra kroppar inte utvecklar resistens. Mer hoppas jag att vi alla håller oss friska, så vi slipper äta penicillin alls.

And now: Over to something completely different.

Jag har länge letat efter saker att hänga på väggarna. Vid högtider som tarvar presenter, frågar min käraste väninna mig alltid vad jag önskar, och svaret blir detsamma varje gång: saker man kan sätta upp på väggen. Trots det är det ekande tomt på väggarna i lägenheten. Att ha det här hängande, känns ju lite för skrytigt, fast ändå lite kul. Det ligger ju trots allt hårt jobb bakom.

På en annan stor vägg hänger numera ett stort, vackert vinrött och svindyrt överkast från Indori. Det är ett konstverk i sig och gör sig mycket bra (däremot blev det jättefult på bild, så det blir ingen). Jag är mycket nöjd och imponerad över Lille Söte Sambo, som hittade det. Han har faktiskt sinne för inredning och öga för vad som är vackert (han är ju ihop med mig!). Inte illa pinkat av en grym hårdrockare! Härlig affär, förresten: Indori, men det gäller att ha stort boende och stor plånbok. Vi har det förstnämnda.

Den här stora, tunga pjäsen är jag däremot inte helt säker på. Det är ett arv från mormor. Mormor på Lille Söte Sambos sida. Hans mamma var livrädd för den när hon var liten och tyckte inte vi skulle hänga upp den. Jag är benägen att hålla med henne. Inte för att den skrämmer någon i den här familjen. Mer att den inte är så.. fin...

Så fin känner jag mig inte heller. Efter en hastig sniff under armarna inser jag att det är hög tid för duschen. Nu när man börjar tillfriskna vill man gärna njuta lite av att vara sjuk också. Dvs hasa runt i morgonrock och tofflor halva dan och stinka i sin ensamhet, dricka halvljummet kaffe med för mycket socker, blogga, kolla en film eller två (har klämt Stockholm Boogie, Happy Endings och Eternal Sunshine of the Spotless Mind). De två första dagarna orkade jag liksom inte, men nu känner jag hur livsandarna börjar spira inom mig igen. Så det här är sista sjukdagen för mig. På länge hoppas jag. Nu håller jag bara tummarna att jag inte smittat någon i min lilla söta familj, eller någon annan i min omgivning.