Utelåst och förvirrad

Så hände det då. Det som alla med dementa anhöriga fasar för.
Jag har känt mig rätt glad och lättad ett par veckor, för pappa har inte visat några tecken på att bli sämre, snarare tvärtom. Förvirringen har avtagit och han har mer och mer börjat bli sitt gamla, vanliga jag igen.
Men...
Pratade med honom i fredags och då berättade han glatt att han gått ut mitt i natten, och då menar jag ut utanför huset där han bor. Av oklar anledning tyckte han tydligen att det var en bra idé att vakna och bege sig ut i natten, iklädd endast det han sov i. Någon portkod kom han självfallet inte ihåg när han väl kom till sans igen, men efter ett tag hade det tydligen dykt upp någon som varit ute och rastat sin hund, och som släppte in honom. Vet inte om det var denna person som sedan såg till att han fick en varm filt, en kopp te och en smörgås. Och i trappuppgången fick han sitta, tills hemtjänsten dök upp, och de brukar komma runt 8-tiden... Hemtjänsten fick sedan ringa larmtjänst, eftersom min idiot till bror tydligen sagt till dem att de inte får ha någon nyckel hem till pappa... Men eftersom han har ett trygghetslarm, så finns extranycklar att tillgå den vägen.
Så nu blir det till att sy i lappar i hans kläder med mitt tel nr, så där som man gör på dagis... Plasta in kort och lägga i jackor och byxor...
Jag är dessutom ordentligt upprörd över att ingen på hemtjänsten hörde av sig till mig och tänker ringa och framföra det imorgon. Den man jag pratade med på fredagkvällen påstod att hans chef sagt att hon skulle höra av sig till mig, men nå't sån't samtal fick jag aldrig. Aaaaargghh!