Musikalisk anekdot, del 438

Bloggandet går på sparlåga.
Inspirationen tryter.
Har inget vettigt att förtälja, inga skandaler att skvallra om, inget som trycker mig eller får mig att vilja skriva av mig. Det är bara jobb, jobb och jobb. Ikväll har jag varit på ett litet releasekalas för en duo jag jobbar med. Avskalat är ordet för kvällen. Eller vad sägs om sång, enbart ackompanjerad av kontrabas alternativt elbas? Kontrabasen trakterades av en av Sveriges allra främsta kontrabasister och spelningen var nästan lite magisk. Samspelet mellan sång och bas fascinerade, och jag, som i vanliga fall har lite svårt för musik som drar åt jazz, stod och tittade och lyssnade hängivet under hela setet. Lysande!

Träffade gamla kolleger och sådant är ju alltid trevligt, särskilt för en som sitter på sitt allt plattare aschle och jobbar hemifrån hela dagarna. En av kollegerna är en mycket begåvad herre, och vårt samtal halkade av någon anledning in på sångerskan Oum Kalthoum. Känner henne enbart till namnet sedan tidigare, men kollegan berättade att hon är/var en egyptisk sångerska, en av arabvärldens allra största genom tiderna. Hon dog för ungefär 25 år sedan. Under många, många år hade hon en stående programtid i radio, då hon framförde sin musik. Under den tiden stannade hela arabvärlden. Taxibilar körde in till trottoaren, affärer stängde, folk bänkade sig framför sina radioapparater och bara njöt. Kvinnan fick aldrig någonsin gifta sig; troligen hade det begåtts kollektivt självmord om hon gjort det. Sånt gör en ju självklart nyfiken på att lyssna, och det gör jag just i skrivande stund. Vill du också? Varsågod.