Dimmornas bro

Äntligen!
Värken i magen, som började lite molande och försiktigt i fredags eftermiddag för att sedan slå ut i full blom lördag eftermiddag, börjar äntligen ge med sig!
Jag har klagat, jag har ojat mig och magen har ömsom känts som om den varit fylld av en enda stor, 2 meter hög gaspelare eller möjligen 12 meter tarm fylld med ruttnande gristestiklar, allt koncenterat till nederdelen av buken.
Den Lilla Söta Sambon slog dövörat till redan på lördag förmiddag. Jag vet inte riktigt varför han agerar som om han skiter högaktningsfullt i att jag har ont, jag tror det är något slags försvar för att han inte kan göra något och att han känner sig maktlös, men ibland är det jä**igt irriterande.

Nåväl. Jag är på väg ut ur smärtornas dimmor och hoppas kunna få sova en hel natt inatt. Det lär jag behöva. En hel vecka ensam med Lilla Körsbärsblomman medan maken är på mässa i Tyskland, en hel massa jobb i veckan och två grispass på den där alkoholmässan i Nacka... Jag behöver definitivt vara pigg, kry och utvilad.