Brunch med förhinder

Skön helg. Frotterade oss med födelsedagsbarn och Sveriges metal-elit i lördags - kul och lätt galet gäng.

På söndagen fick vi tillbaka Lilla Körsbärsblomman från farmor och farfar strax innan lunch. Pussar och kramar och gos, och sen bestämde vi att vi skulle cykla iväg och äta brunch. Solen strålade och humöret var på topp. Och sen... blir stunden och dagen inte alls som man tänkt sig. Jag har nästan lite svårt att skriva det här inlägget, för jag tänker hela tiden "vad hade hänt om...". Otäckt.

Vi trampade cykelvägen fram och lilla raringen babblade på bakom mig i cykelsitsen. Hon insisterade på att få äta på McDonald's och blev lite sur när vi hade bestämt annat. Hon visade det handgripligen genom att trycka till mig i ryggen, och helt plötsligt kände jag hur barnsitsen gled av pakethållaren och hon dråsade i backen bakom mig. Liten Söt cyklade strax bakom och blev vittne till hur hon slår i marken och han fick, precis som hon, mer eller mindre en chock. Med mig vet jag inte riktigt vad som hände, jag tittade bakåt - där låg hon, fortfarande fastspänd i sitsen med pappa på huk bredvid sig. Jag ställde ifrån mig cykeln, fällde lugnt ner cykelstödet och satte mig bredvid, spände upp remmen och lossade hennes cykelhjälm. Hon grät panikartat men den enda skada vi kunde upptäcka var en skrubbad armbåge. En man kom plötsligt cyklande fram till oss, det visade sig att han bodde i en villa mitt emot och han hade tydligen sett vad som hände, för han erbjöd oss att komma och sitta ner i hans trädgård. Vilken gullig och hjälpsam gest!
Vi avböjde vänligt och hittade en bänk längs cykelvägen, där vi satte oss och försökte trösta. Hon lugnade ner sig men när hon såg sin skrubbade armbåge, började hon gråta tröstlöst igen.
Och då kom min reaktion. Jag tänkte på vad som kunde hänt om vi hade cyklat mitt i trafiken, om hon inte haft hjälm, om hon inte hade varit fastspänd osv osv. Och då kom mina tårar, även om jag försökte låta bli att visa henne och göra det till ett ännu värre trauma.
Det visade sig att den skruv som håller fast barnsadeln hade tappat sin bult och alltså i princip bara satt lös ovanpå pakethållaren. Vidrigt.
Jo, det blev brunch trots allt. Efter en stund hade hon lugnat sig så pass att vi kunde, till fots, ta oss till brunch-haket och sätta oss och lugna nerverna. Hon satt länge i sin pappas famn och somnade till i fem minuter. När jag sen satte mig bredvid henne och sa, för att försöka avdramatisera det hela: "Du, vilken jädrans smäll det blev! Pang och så låg du på backen, bara. Vet du, jag tror att Olyckan stod bakom ett träd och gnuggade händerna!" (hon är stort fan av Trazan & Banarne), kom hon tillbaka igen. Den där lilla glimten i ögat syntes igen och jag såg hur hon log.

Efter brunchen cyklade jag hem och hämtade bilen. Barnsitsen ligger hemma i hallen. Just nu känns det inte speciellt brådskande att få på den igen.