Vänskap

På gamla dar har jag fått en ny kompis (hoppas jag).
Ju äldre man blir, desto ovilligare är man att knyta nya vänskapsband. Man hinner ju knappt med de gamla och dessutom blir man mer och mer kräsen med åren. Det är ju så mycket som ska funka... Och det är ju det där med tiden, hela tiden.
Därför blir man extra glad när man helt plötsligt står där, med en ny vän, som man känner att det stämmer med. Man kan prata, man kan garva och man kan kanske t o m gråta. Och det känns bra, det känns otvunget och... fint. Naturligt. Som om man känt varandra länge. När denna nya vän dessutom säger en hel massa kloka, förnuftiga saker, som blir som ögonöppnare för mig - ja, då känns det som om man funnit en mentor. Någon som man hela tiden kan lära sig av.
Denna kloka tjej spenderade jag min lunch med idag, och bland många av de kloka saker hon sa, sa hon något, som jag inte tänkt på förut och faktiskt tog åt mig av. Hur vissa gör när barn blir ledsna - man gör allt för att lindra gråten så fort som möjligt, man kanske kittlar eller börjar busa med barnet, för att gråten ska gå över; för vem står ut med att se sitt barn ledset?
Jag har en tendens att göra så. Inte alltid - ibland får kramar utan ord vara enda trösten, tills gråten lagt sig - men ibland orkar jag inte se tårarna, eftersom hennes tårar på något vis blir mina tårar. Men, som denna kvinna så vist sa, detta beteende signalerar ju faktiskt till barnet, att det inte är OK att gråta och vara ledsen (eller arg, för den delen) och så kan det sluta med att barnet helt håller känslorna inom sig, eftersom det dyker upp skuldkänslor när gråten kommer.

Jag är stolt och glad över min nya vän.
Jag ser fram emot nya, visdomspräglade luncher och mera klokt snack.

Bara, tack.