Läskigt
Man är ju ingen tjej som direkt stått på barrikaderna och höjt rösten genom åren. Jag är i många lägen - inte alla - en rätt tillbakadragen och försynt och blyg figur, som inte säger nåt i onödan. Därför är det egentligen lite konstigt att jag har valt det jobb jag just nu är mitt uppe i. Att promota sådana, som inget hellre vill än att synas och höras. Det är lite läskigt. Men samtidigt extremt lärorikt.
Ännu läskigare är att se sig själv säga saker i tidningen, att bli citerad. Även om jag författat en och annan pressrelease som legat till grund för artiklar, så är det lite läbbigt att se ett riktigt citat - "..... säger NN's PR-agent NN" - i tryck. För tänk om jag säger något jättedumt...
6 Comments:
Det kommer du förmodligen att göra nångång. Men de är bara att säga att tidningarna ljuger. .-)
Mams: Japp, jag är en maskhållare av rang. Samtidigt som jag gråter inombords om det skulle hända...
Funderat mycket på det där själv...
Varför, o varför, väljer man yrken så att säga i rampljuset, bland en massa folk, där ens insatser finns till allmän beskådan, när man är en blyg liten skit som bara väntar på att nån ska komma, knacka en på axeln och säga "Hörru du, varför håller du på att låtsas att du är vuxen och kompetent?"
*skakar på huvudet åt mej själv*
Mia: Jag har inte tänkt så mycket på det förut, men det har slagit mig på senaste tiden. Att jag nästan får ont i magen när jag vet att jag kan bli citerad, att jag ibland hör en penna raspa när jag säger något under telefonsamtalet...
Jag tror att de allra flesta människor lider av det där syndromet. Alla människor lever ju i sitt eget lilla rampljus; i familjen, på jobbet, bland vännerna och visar nästan mer eller mindre alltid upp någon sorts duktighets-fasad. Som lätt, så lätt, kan rämna.
...vilken konstig formulering det blev: "nästan mer eller mindre alltid..." - blev inte det lite tårta på tårta, liksom?
I det här fallet är nog allt tårta på tårta!
På med Personan - och in i allt det där som man som sej själv aldrig skulle våga...
Intervjuer. Tuffa frågor. Pressa folk man inte ens känner - inte gör JAG sånt?!?
och så dölja, hela tiden dölja, hur det känns, sådär egentligen. Vakennätter med "men HUR kunde jag göra sådär" tätt följt av "fast artikeln blev ju br, förstås".
Ja jisses. Om man vetat. Hade man förmodligen gjort samma sak!
Skicka en kommentar
<< Home