Morgonmisär

Ännu en långpromenad till jobbet imorse.
När man går är det svårt att inte lägga märke till hur skitigt och ganska äckligt det är på vissa platser i stan. Inte så där turistvänligt och vackert som jag har det utanför mitt kontorsfönster. På söder, längs min promenadväg, är trottoarerna geggiga (och dom där svarta prickarna på trottoaren, är det nedtrampade tuggummin?), det ligger fimpar, spyor och småskräp överallt. Trakterna runt Skanstull är lite extra vidriga och fula. Och från Medborgarplatsen och upp över krönet på Götgatsbacken dyker det mänskliga förfallet upp.
Imorse såg jag henne komma vacklande ut från en gränd, nästan kravlande. Hon var en av de som dagligen kom till Matbutiken från Helvetet i Gamla Stan, där jag jobbade extra för några år sedan. Hon är en spillra av en människa, hon är så trasig och skändad av sig själv och andra, att hon ens lever är något av ett under. Och jag undrar hur hon känner, om hon känner, om det finns några som helst tankar inne i det där dimmiga, in till döden trötta och sargade huvudet. Och när jag skyndar på stegen över Södermalmstorg, väntar jag mig nästan att få höra ett ångestfyllt, utdraget avgrundsskrik bakom mig. För det var så jag kände.