Kvällsdramatik

När Lilla Körsbärsblomman somnat för natten, satte jag mig en stund ute på bakgården. Bläddrade i en tidning och njöt av värmen som fortfarande hängde kvar, liksom inhängnad i den lilla asfaltsoasen. Efter en liten stund hörde jag röster och såg en kille och en tjej, ett ungt par, som gick sakta på den lilla stigen strax bortom huset. Först trodde jag att de var ute och förälske-gick på kvällskvisten, men det visade sig att det snarare var tvärtom. De stannade, bara 15 meter ifrån mig, och deras röster höjdes en aning. Han sneglade åt mitt håll och jag vek snabbt ner blicken i tidningen igen, bara för att sekunden senare lyfta den och titta försiktigt över glasögonbågarna. Hon, med armarna i kors över bröstet, nedböjt huvud och med gråt i rösten. Han, med lyftat huvud och ett plötsligt utfall mot hennes arm, som för att dra i den, göra henne illa eller hålla fast henne. Ena sekunden på väg bort från honom, bara för att närma sig igen.
Eftersom jag får hjärtklappning och lätt panik av bråk-situationer, reste jag mig och gick in när de vek om hörnet. Från köksfönstret kunde jag se dem igen, de såg ut att ha försonats. En liten stund senare gick de in i grannporten; han försökte kyssa henne och gjorde sig beredd att gå. Då hörde jag henne säga något inifrån porten, och han stormade tillbaka, ryckte upp porten och klev in till henne i portuppgången igen.

Ett försommardrama. Mitt i verkligheten.