Lågt

Huvudet fullt av fetvadd.
Näsan full med snor.
Hjärnan full med tankar.

Jag är smått fascinerad, förkrossad och förbryllad över hur vi människor funkar.
Människor som förtrycks, psykiskt och fysiskt, och hur det fortgår. År ut och år in utan att människan helt faller sönder, bara en liten, liten bit i taget, en bräcklig spillra som ändå lyckas hålla ihop helheten. Fasaden. År ut och år in utan att någon orkar hjälpa och se. Utan att man orkar be om den där hjälpen.

Livet visar plötsligt upp en riktigt ful sida.
Det är inte alltid helt enkelt att vara mitt uppe i det.