Om att vara duktig

Jag har ont i nacken. När jag ska se åt vänster, vrider jag liksom hela kroppen i tittningen och det värker som fan. Min säng är inte snäll mot min kropp. Eller är det jag som inte är snäll mot kroppen och sover i någon konstig ställning? Det kan jag ju inte hjälpa - jag bara sover, ju!

Har funderat lite, på det här med oss tjejer och duktighetssyndromet.
När man tar på sig saker, försöker lösa vartenda litet problem, åt varenda lilla människa. Utan att blinka bara träder in, styr och ställer, fixar och donar. "Det fixar jag!".
Det började redan igår, när jag fick det där tunga beskedet, och tjejen ifråga benhårt vidhåller: "Jag kommer att göra det jag åtagit mig, jag tror det kommer att lösa sig". Visst, det är säkert bra att koncentrera tankarna på annat, inte ligga hemma på soffan och grubbla. Men samtidigt; man har en svår sjukdom i kroppen och genomgår en operation. Man bör nog lyssna på kroppen, om den börjar protestera. Har sagt till henne att jag inte kommer att säga att hon är duktig om hon fixar det, bara envis på gränsen till dum.

Så har det fortsatt. Med nära vän som strider på sitt håll med oförstående struts-människor omkring sig, som lider av dålig självkänsla, hävdelsebehov och sorg. Ingen djävel tackar henne för att hon sliter och försöker lösa problem, problem som hon inte ens skulle behöva lösa om saken hade skötts ordentligt från början. Hon får bara höra hårda ord och fräsningar och fraser som t ex "du bryr dej inte!" eller - i andra andetaget: "du som är så jävla duktig kan ju göra allt det här själv!".

När jag hör sånt vill jag bara ge ett råd: Sluta! Lägg ner, för ingen tackar dig för att du jobbar dig in i väggen. Du blir bara tagen för given.