Gott Slut & Gott Nytt

Negativa Biggis:
* är svullen i bihålorna och julmagen
* är tröttrisig i håret och rynkig runt ögonen
* har ont vid lilltån

Positiva Biggis:
* har en gruvligt gullig liten familj
* har vänner att fira nyår med
* har bodyglitter över hela sig

Gott slut och Gott Nytt 2006, alla goa bloggvänner!

Jag - en groupie?

Emedan jag i all stillhet letade efter en bild på Sean Penn, roade jag mig med att googla lite andra bilder. Hittade inga på mig (tack gode gud för det!), hittade inga på gamla ex (ok jag sökte inte på alla!) men hittade följande lilla omkväde om den man jag lever med. Visst, jag har fattat att dom var ett namn här och där, men det här:

"The band decided to record the self-financed debut album 'Edge Of Existence'. This led to a license deal with the Italian label Off World. It was released in June 1996. The label realised the bands potential and did a massive promotion campaign. The album received top reviews and the band did tons of interviews with radio, press and tv all over the world. This album is still considered a milestone in Swedish Metal."

Scheezus! Måste be om en autograf när han kommer hem...

* * * * * * * * *
Grammis-status: Mailat chefen och frågat vad det kostar. Han fattade inte piken...
39 dagar kvar.

Aktörer

Nej. En tvåa (well, kan ha varit en trea också, men jag tror inte det) Famous Grouse hjälpte inte, inte ens serverad i Jack Daniels-glas. När jag pratar låter det ändå likadant, vare sig jag håller för näsan eller inte. Tur att man hållit truten sedan klockan 20:00...

Har spenderat kvällen med Sean Penn (favoritskådespelare alla kategorier) och Nicole Kidman (kräkmedel - hon måste ha en pinne uppstucken nånstans...) tillsammans i filmen Tolken. Har försökt se den förut, men somnade. För några veckor sedan damp den ner i brevlådan och eftersom jag inte hade något bättre för mig ikväll, skulle den ses. Nu höll jag mig vaken, eftersom jag redan slumrat till framför TV'n tidigare, strax efter att lillskorpan dunade in kl 8. Egentligen såg jag den mest för Seans skull, tycker den var rätt så pretentiös. En så'n karl, och en så'n skådis!

Självömkan

"Ni ska se: Askungen går nog inte på bal. Dom fixar det nog. Med jobb. Jobb och jobb".

Så ser det ut nu för min del. Det blir nog ingen Grammisgala för mig i februari. Inte för att dom fixar det med jobb, dom fixar det med att skylla på att företaget troligen inte har råd... Men jag vill. Jag vill, jag vill, JAG VILL!

Kan ingen starta en insamling till mig? "Biggis till Grammis 2006"? Alla andra ska ju... Buähääää! *gråter som en bortskämd snorunge* Tänk bara på hur mycket fett branschskvaller jag kan blogga om!? Vis av erfarenhet från tidigare Grammisgalor, vet jag att det blir en hel del smått och gott... Har själv stått för en del, men det är en historia jag aldrig kommer att blogga om...

* * * * * * * * * * * *
Grammis-status: Nej. Inte att tänka på.
40 dagar kvar.

Takdropp

Kanske borde ha kollat var i Sverige det där ovädret skulle dra fram, innan jag började oroa mig...
Nåväl, innemysardag får det bli ändå. Här inne har nämligen våren drabbat oss med fullt utslag. "Takdroppet" är nästan ett veritabelt vattenfall - jag kan stå lutad över någonting, och plötsligt - slööörrp - så kommer en lång, vattnig droppe ur min näsborre, helt utan förvarning. Törs man ju inte visa sig bland folk om det händer hela tiden...

Lillraringen har varit minst lika snorig som jag i nästan en vecka (första ordentliga förkylningen sedan i våras, faktiskt), så det var ju rätt väntat att den skulle drabba även mig. Och jag antar att det ändå är ett bra tecken ingen av oss har feber och att snuvan är den rinnande, vattniga varianten.

Prosit!

Annalkande oväder

Imorgon, ja troligen redan inatt, kommer ovädret. Det som varnas leda till stora materiella skador och trafikkaos. Blä, jag som måste ta mig till jobbet imorgon och jobba ett par timmar. Vågar man sätta sig i bilen eller är tunnelbanan säkrare? Vansinnigt dåligt väder hade annars varit en perfekt anledning att stanna inne, i hemmets lugna vrå och räkna omkullblåsta träd och ramlande gångtrafikanter.
Och om inte min dator är fixad när jag kommer, kommer jag att vända i dörren...

* * * * * * * * * * *
Uppdaterad, 18:30
Vet inte riktigt hur jag är funtad däruppe för tillfället. Jag ligger hela tiden en dag före i skallen. Alltså har jag hela dagen idag trott att det är torsdag, fast det är onsdag. Så imorgon kan jag och min sockerpingla M ha en skön, härlig, innefisar-dag alldeles för oss själva, medan pappa J jobbar. Så får jobbet vänta till på fredag, som det var tänkt... Haha!

Förresten; avslöjad

Dottern, i badet med pappa på juldagen:
"Pappa, det var farfar som var jultomten..."

Okej, jag fattar piken!

Madonna, troligen världens mest vältränade förtiplussare, och Flashdance - på TV samma kväll. Jaja, jag hajar vinken. Jag SKA börja träna efter nyår...

Bloggen är inte död...

...den har bara drabbats av tillfällig blogg- och paltkoma...

Säsongshälsning

Medan Kelda gör jobbet

Kom på att jag undrar en sak:
Om man gör en internutredning på ett fängelse, vem är det som utreds då, egentligen?

Skjut mig!

Biggis, klockan 14:25 i eftermiddags:
"Nu-tar-jag-den-här-jävla-datorn-och-skickar-ut-den-genom-det-jävla-fönstret-och-hoppas-att-den-smashar-sönder-den-där-jävla-bilen-på-kuppen-och-det-är-för-jävligt- att-en-burk med-elektroniska-komponenter-ska-få-sabba-en-hel-jävla-arbetsdag-och- förstöra-hela-ens-dagsupplägg-och-se-till-att-man-inte-får-någon-lunch-och-att-man- håller-på-att-få-magkatarr-och-ett-mindre-psykbryt-och-nu-orkar-jag-inte-ens-säga-god-jul-till-mina-jobbarkompisar-och-nu-kan-alla-dra-åt-helvete-och-fira-sin-jävla-jul-,för-nu-måste-jag-åka-till-min-förvirrade-supernojjiga-farsa-som-jag-skulle-gjort-för-flera-timmar-sen-på-lunchen-som-jag-aldrig-fick-och-jag-tänker-aldrig-komma-tillbaka-till-det-här-skitjobbet-med-den-här-jävla-skitdatorn!"

OBS: Man får garva åt det. Nu. Den jävel som ens hade lite ticks i mungipan runt halvtre-tiden i eftermiddags, hade inte fått uppleva årets jul. (Och svordomarna ber jag om ursäkt för, om någon tar illa vid sig. Det var av nöden tvunget...).

Dagens värme

Körsbärsblomman sprang från matbordet med orden: "Mamma, jag måste bajsa!". Iväg försvann hon till toa och bänkade sig på sin röda potta, länge och väl, medan jag fortsatte äta i köket. Efter en stund ropade hon: "Mamma" och jag stack in huvudet i badrummet. Då tittade hon på mig med den sötaste min jag sett och sa: "Mamma, du är en snäll mamma!"

Snacka om att jag smälte...

Allt är inte svart

Tittar på mina senaste inlägg. Va?! Så där deppig som jag verkar, det är jag faktiskt inte.

På fikarasten berättade en kollega att anställda på Walt Disney inte får äta anka. På riktigt, alltså. Anka är ett heligt djur, som icke må inmundigas. Hund, höna, gås går bra. Anka, nej tack.

Och på lunchen vältrade vi oss i makabra scener från filmer. Självklart var det jag som ledde in samtalet på detta, bara för att jag är rätt makaber, hela jag. Jag såg för några dagar sen en film som heter Dödsleken, och den innehöll mycket såga-såga kroppsdel och gräva-gräva grav i skogen. Och sen satt vi där, och försökte överträffa varandra i äckelheter. Stackars bordsgrannar...

Om att inte passa in

- För virrig och dement för att passa in på ett vanligt, öppet äldreboende. Det finns inga garantier för att han ändå inte skulle ge sig ut och irra på nätterna. Personalen har inte, och kan inte ha, full uppsyn dygnet runt. Dessutom vill man inte ha dementa bland "vanliga" gamla, eftersom de ställer till med oreda och oro.
- För klar och redig för att platsa på ett låst gruppboende för dementa. Pappa skulle bli galen i sällskap med de som kommit en bra bit längre på demensvägen än han. Redan på korttidsboendet klagade han över de gamlingar som "bara satt", och han isolerade sig istället på sitt rum.

Lösningen får tills vidare bli utökat hemtjänstbesök som inkluderar dagliga promenader. Sista kvällsbesöket får stryka på foten till förmån för ett besök av en nattpatrull framåt småtimmarna, som kollar att han ligger i sin säng och inte vimsar omkring i bostadsområdet. Vi har också pratat om att byta lås på dörren, till ett som omöjliggör utelåsning. Dessutom har han själv börjat låsa polislåset på nätterna. Om han måste låsa upp det för att komma ut, kanske han hinner vakna till så pass att han inser vad han håller på med.

Han är "halvvägs" och han passar inte in någonstans.

Utelåst - igen

Pappa uppe och irrade i huset inatt igen. Det verkar inte som om han var utanför huset den här gången, bara utestängd från sin lägenhet och omhändertagen av samma (stackars) granne, innan låssmeden kom och befriade honom från 1.000:--.
Hemtjänsten ringde mig och vi kom överens om att de snarast möjligt tar kontakt med kommunen för att hitta ett boende åt honom. Sitter i skrivande stund och väntar på att de ska ringa mig. Under tiden får vi försöka hitta en lösning som funkar.
Pappa går med ständig oro över mat, pengar och vardagliga, triviala saker. Han vill inte vara hos oss på julafton, som vi pratat om utan vill vara hemma. Jag kan ju inte tvinga honom, då lär han bli ännu mer orolig.
Under tiden blir jag mer och mer ledsen och uppgiven, och förbannar bröder som bara kan, lite uppgivet, sitta i telefon och rycka på axlarna och kläcka ur sig saker som: "ja, det är ju sån't som händer när man blir äldre...".

Knäckt

Wow!
Jag, som knappt kan koka vatten utan att det händer en olycka i köket, lyckades göra hyggligt segt och gott knäckbräck. Nästan mer än hyggligt, t o m. Tack, Cecilia för din blogg Familjemat!
Jag och sambon sitter just nu i förhandlingar - ska jag våga mig på att själv göra julens köttbullar?
Hoppas julens gäster har livförsäkring. Förresten, det kan ju bli en bra julklapp...

Man får inte vara dum

I helgen var vi i Farsta Centrum för att försöka handla lite julklappar. Sista helgen före jul... Smart? Icke! Göra om det igen? No way!
Fick dock följande lilla konversation att nedteckna i dotterns "bevingade ord"-bok:

Dotter: Mamma, kan vi gå till leksaksaffären?
Mamma: Men raring, vi har ju redan varit där två gånger!
Dotter: Men jag viiiill gå till leksaksaffären!
Mamma: Nej, tyvärr. Vi går inte dit igen.
Dotter, 5 minuter senare: Mamma, jag behöver kissa. Kan vi gå och se om dom har toalett i leksaksaffären?

Utelåst och förvirrad

Så hände det då. Det som alla med dementa anhöriga fasar för.
Jag har känt mig rätt glad och lättad ett par veckor, för pappa har inte visat några tecken på att bli sämre, snarare tvärtom. Förvirringen har avtagit och han har mer och mer börjat bli sitt gamla, vanliga jag igen.
Men...
Pratade med honom i fredags och då berättade han glatt att han gått ut mitt i natten, och då menar jag ut utanför huset där han bor. Av oklar anledning tyckte han tydligen att det var en bra idé att vakna och bege sig ut i natten, iklädd endast det han sov i. Någon portkod kom han självfallet inte ihåg när han väl kom till sans igen, men efter ett tag hade det tydligen dykt upp någon som varit ute och rastat sin hund, och som släppte in honom. Vet inte om det var denna person som sedan såg till att han fick en varm filt, en kopp te och en smörgås. Och i trappuppgången fick han sitta, tills hemtjänsten dök upp, och de brukar komma runt 8-tiden... Hemtjänsten fick sedan ringa larmtjänst, eftersom min idiot till bror tydligen sagt till dem att de inte får ha någon nyckel hem till pappa... Men eftersom han har ett trygghetslarm, så finns extranycklar att tillgå den vägen.
Så nu blir det till att sy i lappar i hans kläder med mitt tel nr, så där som man gör på dagis... Plasta in kort och lägga i jackor och byxor...
Jag är dessutom ordentligt upprörd över att ingen på hemtjänsten hörde av sig till mig och tänker ringa och framföra det imorgon. Den man jag pratade med på fredagkvällen påstod att hans chef sagt att hon skulle höra av sig till mig, men nå't sån't samtal fick jag aldrig. Aaaaargghh!

The f-word

Det var tydligen inte tillräckligt med stenskottet. När jag skulle parkera utanför dagis i eftermiddags, tänkte jag ställa mig så att jag inte stod i vägen för någon, d v s parkera med ena hjulparet på trottoaren. Kanten kom lite tidigare än jag hade räknat med och jag studsade upp på den. När jag klev ur bilen hörde jag ett lätt väsande ljud. Eftersom ormsäsongen är över kunde det bara betyda en sak. Fler utgifter...

Jä%&?#ar!

Lugnt och städat

Osedvanligt lugn tillställning igår. Ibland när jag släpps lös på dylika festiviteter kan det gå livligt till. Så icke denna gång, och ingen är gladare än jag. Jo, möjligen mina arbetskamrater - tänk om dom hade fått se mig "in real action"... Men, trevligt var det ändå. Alkoholintaget var relativt måttligt och maten, ja, den var relativt måttlig, den också. Inget jag höjde på ögonbrynen över.

Det är så skönt att slippa vara seg, svullen och saggig en hel arbetsdag, som till råga på allt råkar vara en fredag, och man kan avsluta veckan på ett bra sätt och känna att man gjort åtminstone lite nytta. Om man nu kan påstå att det här att jobba med musik är just "nytta".

Kunde under gårdagkvällen konstatera att jag är en riktig loser när det gäller snapsvisor. Kan ett par av dom allra vanligaste, typ Helan Går, men sen tar det stopp. Försökte tillsammans med bordsherrarna komma på egna, men inspirationen tröt allt eftersom maten började landa i magen. Jag kom på en, som jag själv tyckte, mycket briljant variant av "Det strålar en stjärna" - "Det porlar en pärla, förunderligt klar" men den påstod en kollega redan var skriven. Hm!

En mycket kort, koncis och bra fick jag lära mig:

Snapsvisa enligt Ingmar Bergman:
"Tystnad.... Tagning!"

Julmiddag med jobbet

Torsdag som känns som fredag. Det ligger ett stänk av förväntan i luften.
Ikväll är det julmiddag med jobbet. Mandomsprovet. Man eller mus? Och eftersom övervägande delen av de anställda här på mitt jobb är killar, lutar det väl åt man?

Det här ska bli kul! Och om ni händelsevis skulle befinna er på Stortorgskällaren ikväll, vinka till tjejen med det jättesilverglittriga, svarta linnet!

* * * * * * * * * * *
Uppdaterat, efter fikarasten:
Visste väl att det kändes speciellt idag... Till kaffet halades fickplunta fram och samtliga bjöds på singelmalt, Laphroig, inhandlad på Islay i våras. Själv stod jag över - jag har ju slutat röka... (fattade ni den, då?)

Jag har en plan

Nyårslöfte (avseende jobbet): Hädanefter ska jag författa tids- och handlingsplan på alla projekt jag ska jobba med under -06.
Eftersom jag till mycket stor del jobbar under eget ansvar, blir det en del lösa boliner och ingen talar om för mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Gjorde en så'n plan för en skiva vi ska distribuera i slutet av januari nästa år, och presenterade denna, enligt mitt tycke, något hafsiga plan för artisterna ifråga, senare samma dag. Dom var grymt imponerade och blev extremt glada, och det gav mig en så'n kick att jag härmed avger ovanstående löfte.

Tänk om jag t o m skulle våga starta eget...?

Oledighet

Semesterdag idag, som ändå började precis lika tidigt som vanligt. Ingen rast och ingen ro...
Efter dagislämning blev det klappjakt. Den vilda jakten utspelade sig i Sickla Galleria, där det var befriande folktomt. Hittade paket till alla jag planerat att köpa till. Och ett fint, mjukt paket till Biggis också, som varit så snäll och glad i år och bara var tvungen att få ett svart linne med silverpaljetter och en svart bolero (från fina Gina Tricot) till morgondagens julmiddag med jobbet.
Sen bar det av hem till pappa för en social visit, kombinerat med ett besök på vårdcentralen, för att få ett läkarintyg att komplettera färdtjänstansökan med. Ett, visade det sig, totalt onödigt besök, eftersom det lika gärna kunnat göras på telefon. Flera gånger den senaste tiden har jag blivit så upprörd över hur vård och omsorg sköts, särskilt när det gäller sådana som min far (och mig själv); mer eller mindre dementa människor. Ingen förståelse, ingen smidighet, ingen tanke på hur man beter sig. Man bara kör på utan att för en sekund tänka efter; hur bör jag behandla, vårda och instruera en människa som kommer att glömma mina ord så snart han går utanför dörren? Hur bör jag instruera närstående, som står frågande inför sjukdomsbilden?
Istället är det hela tiden löpande band-principen som gäller, och det spelar ingen roll vilken sjukdom du lider av. Betala, få din behandling (gärna av en läkare som under hela besöket sitter vänd mot sin dataskärm istället för mot patienten) och "NÄSTA!". Skrämmande utveckling men en klar spegling av hur samhället ser ut i stort.
Pappa har blivit enormt mycket bättre sedan han kom hem, och än bättre sedan gipset plockats bort. Inte en enda gång hörde jag honom svamla eller säga konstiga saker idag. Istället har den gnälliga sidan tagit över, men jag förstår honom. Han har gått upp i vikt och han behöver aktivera sig och komma ut bland folk. Av olika anledningar verkar det för hans del inte bli något av den planerade resan till min bror i Småland. Därför är han nu bjuden hem till oss på julafton. Vi som, för första gången, ska stå för julaftonens sammankomst. Tidigare julaftnar har vi först varit hos sambons föräldrar och senare på kvällen åkt till min hulda moder och hennes man. Men i år står vi för första gången för fiolerna. Jäklar i min låda vad jag ska bli en hejare på att göra - eeeh, köpa? - julmat. Snacka om vuxenpoäng!

Kan själv

Lussetåg på dagis, andra året. Liten tår i ögat. Lilla körsbärsblomman sjöng faktiskt det här året, det både syntes och hördes. Det är så fantastiskt att jag (vi) får vara med om det här. Se en egen liten plutt växa upp...
På kvällskvisten sjöng vi julsånger och skrålade, medan vi kavlade pepparkaksdeg och smög en och annan liten degklutt i munnen. När pappa J kom hem doftade det pepparkakor i hela huset och det låg mjöl, degbitar och nygräddade kakor överallt.

Lycka.

Att känna igen en stroke

Det här fick jag i ett mail, som med stora bokstäver poängterade att det INTE är ett skämt. Eftersom jag själv just nu troligen, familjemässigt, lider av sviterna efter en stroke, vill jag gärna dela med mig. Och om det inte skulle stämma, så har man ju i alla fall fått ett leende.

------
"Under en fest snubblade en vän och föll - hon försäkrade alla att hon mådde bra (de erbjöd sig att ringa läkare) och bara hade snubblat på en sten för hon hade nya skor.
De hjälpte henne att snygga till sig och gav henne en ny tallrik med mat - och fastän hon verkade lite skakad, fortsatte Ingrid att roa sig resten av kvällen.
Ingrids man ringde senare och berättade att hans fru hade körts till sjukhuset - (kl 6:00 hade hon avlidit). Hon hade fått en stroke på festen - om man hade vetat hur man känner igen tecken på stroke, kanske Ingrid fortfarande hade varit vid liv idag.

DET TAR BARA NÅGON MINUT ATT LÄSA DETTA
En neurolog säger att om han får hand om en strokepatient inom 3 timmar kan han totalt häva effekten av stroken ... totalt! Han säger att det knepiga och svåra är att känna igen en stroke, få den diagnostiserad och få patienten till läkare inom 3 timmar.

ATT KÄNNA IGEN EN STROKE
Nu säger läkarna att alla kan lära sig känna igen en stroke genom att ställa tre enkla frågor:

1. Be personen att LE.
2. Be personen att LYFTA BÅDA ARMARNA.
3. Be personen att SÄGA EN ENKEL MENING (sammanhängande) (t ex . . .Solen skiner idag).

Om personen har problem med någon av dessa uppgifter, ring genast 112 och beskriv symtomen.

En hjärtspecialist säger, att om alla som får detta e-mail skickar det till 10 personer, kan du räkna med att åtminstone ett liv kommer att kunna räddas.

VAR EN VÄN OCH DELA DETTA MED SÅ MÅNGA VÄNNER SOM MÖJLIGT, du kan rädda deras liv.

Möt min sambo

Visst är han snygg? Och han är bara, bara min...

Svärmoderns son

Konstigt. Nyss skrev jag om min förra svärmor. Idag har hennes son varit utanför min dörr och lämnat en kartong med a) min mormors lilla kristallkrona och b) ett av mina fotoalbum med bilder på mig och min bror när vi var små; saker som blev kvar i det som tidigare var vårt gemensamma hem.
Jag har inte sett eller pratat med honom sedan den där dagen, då jag klev utanför dörrarna till ovan nämnda hem för drygt 4 år sedan.
Tänk så det kan gå.

Äntligen kunde jag!

Upptäckte den där "likhet-med-en-kändis-sidan" som har figurerat överallt i bloggvärlden senaste dagarna. Självklart vill man testa. Men det tar lååååååååång tid att komma in. Så lång tid att jag inte trodde min dator hade tillräcklig kapacitet. Men det hade den. Och så här blev resultatet:

Jag förstår inte var likheterna sitter. Jo, förresten - den bild som dataprogrammet hittade på Isabella, där var vi lika klotrunda i ansiktet. Jag hittade en snyggare...


Och för er som inte redan provat - här är länken:
http://www.myheritage.com/

Slottsbygge

Igår lekte jag byggherre. Eller byggdam. Eller nåt. Hade vänner över på sockerslottsbygge, för barnens skull. Det slutade med att föräldrarna byggde och barnen tittade på film.

Människor jag mött som berört mig - del 2

Svärmor. En så'n där jobbig typ som inte riktigt klarar att klippa det där allra sista på navelsträngen. Som ringer och kollar att gossen mår bra, att han har fått mat och att han inte fryser om fötterna.
Så var inte denna svärmor, min förra (rättelse: jag har inte haft någon svärmor alls egentligen, ingen riktig, eftersom jag inte är, och aldrig varit, gift). Denna kvinna var, och är, en av de mest färgstarka, intelligenta och sprakande kvinnor jag mött. Och gift har hon varit, hela fem gånger. Vad jag vet, kan hon lika gärna ha gift sig igen. Duperande, frapperande, rapp i käften och alltid svar på tal. Ett rödhårigt yrväder med förkärlek för stora hattar, trivial pursuit, vin och karlar. Ingen man direkt satte sig på, om man säger så.
Tyckte väldigt mycket om min svärmor. Hon var faktiskt en av de allra första jag pratade med när jag började fundera på att göra slut med min pojkvän, tillika hennes son.
Saknar henne.

Barncitat, igen

Mamma och körsbärsblomma gör ett besök på toaletten innan vi lämnar dagis. Hon använder sig av den lilla toaletten och jag den stora, som båda står lämpligt i samma badrum.

"Tänk om vi skulle ha en sån där liten toalett till dig hemma...", säger jag.

Varvid dottern replikerar glatt:
"Men du har ju en stor rumpa, mamma..."!

Rykte

Ett envist rykte gör gällande att Billy Butt nästa år kommer att agera Julbocken i Gävle. Det kanske kan funka. Honom är det ju ingen som tänder på...

Rädsla

Igår så jag en riktigt ryslig rulle. Faktiskt något av det mest skrämmande jag sett på länge...

Jag träffade ljuvliga vännen Å redan runt 8-tiden och filmen skulle inte börja förrän halv tio. Vi hann på ganska kort tid jobba upp en rätt rejäl hysteri inför det vi skulle se, och det bidrog säkert till att vi satt på helspänn redan från början, och reagerade på minsta knäppning från bioduken. Och sedan var det ståpäls från början till slut. Filmen bygger på historien om den tyska flickan Anneliese Michel, som på 70-talet påstods ha blivit besatt och avled efter en exorcism. Man får följa Emilys/Annelieses tillvaro och hur hon blir sjukare och sjukare, samt rättegången mot prästen som utförde exorcismen. Rättegångsscenerna blev ställen då man kunde hämta andan och pusta ut. Flera gånger under filmen fick jag rysningar som började under fotsulorna och vandrade ända upp i hårbotten.
Tjejen som spelar Emily heter Jennifer Carpenter och spelar otroligt bra. Alltigenom läskigaste scenen är när pojkvännen vaknar upp på natten och hittar Emily liggande nedanför sängen, stel och förvriden och med stirrande blick. Jag ryser fortfarande...
Jag är själv inte troende, åtminstone inte kristligt troende. Kallar mig inte religiös, andlig eller spirituell på något vis. Snarare agnostiker. Men av någon anledning har jag alltid fascinerats av och funderat mycket över vad som händer med oss efter döden, onda och goda andar, väsen och övernaturliga fenomen. Funderar ibland över ödet och om vi kanske inte redan från början, var och en, fått en väg att följa, ett öde som redan är utstakat för var och en, och varje steg bort från detta bestämda öde gör att man far fysiskt eller psykiskt illa (nu blev jag djupare än vad jag tänkt från början och skulle kunna vidareutveckla in absurdum, men avstår).
Nu är jag jättesugen på att ta reda på och läsa mer om det riktiga fallet. Och Maruschka; om du blev skrämd från vettet av The Ring, förstår jag inte hur du kunde sitta oberörd under "Besatt"... :) Något av det ruskigaste jag sett på många år.

Big mistake. BIG mistake...

I ett svagt ögonblick lovade jag min kompis Å att gå med henne på bio.
Inte så att jag inte gillar att gå på bio. Jag älskar bio! Innan vi fick barn gick jag jämt, jämt på bio. Såg det mesta; allt från töntiga, sexistiska amerikanska collegekomedier till djupa dramer. Och det är absolut inte så att jag inte vill träffa kompis Å. Det sker alltför sällan och alla tillfällen bör därför tas att umgås med denna ljuvliga kvinna. Men, inte så ofta ser jag skräckfilm på bio, även om jag är en skräckfilmsfanatiker. Det blir helt enkelt för mycket skräck på en gång. Och skräck i stor förpackning.
Filmen vi ska se är nämligen den jag blev så skitskraj av (i en tv-reklam) häromkvällen. "Besatt", eller "The Exorcism of Emelie Rose" som den heter på engelska. Det låter mycket läskigare på engelska. Allt med "exorcism" i, får det att gå kalla kårar längs ryggen.
Hur ska jag överleva det här? Vad har jag gett mig in på?

Lasermannen

Såg sista avsnittet av Lasermannen. Har inte följt serien i övrigt, men hamnade av en slump framför TV'n och såg alltså avslutningen. Grymt imponerad. Jävligt bra, skulle jag vilja säga. Bra skildrat, bra och tidstrogna detaljer och en, vad jag kan tänka mig, realistisk skildring av en kallhamrad psykopat och hur det hela gått till. Nu är jag lite besviken över att jag inte följde hela serien och måste införskaffa DVD'n. För den finns väl på DVD?

**********
Uppdaterad 08:07: Svarar på min egen fråga. Ja, f r o m den 21 december går den att köpa på DVD. Det ska jag garanterat göra. Ett historiskt, svenskt dokument.

Allt är fint - sanning med modifikation

Surfade på en härlig glädjevåg från kontoret. Kände mig världsbäst; fick fint beröm från flera håll, för att jag lyckats "sätta" så mycket grejer på projektet som gått som på räls sedan starten. Glad och lycklig i största allmänhet satte jag mig bakom ratten på "min" bil och helt plötsligt planade den där glädjevågen ut till ett ynka litet fjärtigt skvalp, och jag ramlade av min surfbräda.
Ett stenskott. Ett fult, jädrans hack i vindrutan och en 15 cm lång, tunn spricka... Lägg därtill att bildjä**ln skulle varit inne på tusenmilaservice för x antal kilometer sedan.

I år får det bli hemmasnickrade julklappar till hela släkten...

Allt är fint

Bra dag, även om jag fortfarande känner mig lite lätt "schleten" efter inledningen på veckan.
Jobbmässigt blev det t o m en riktigt bra dag: lyckats boka in ett par intervjuer för ett av "mina" projekt, och fått napp på en del radiostationer för ett annat.

Efter jobbet hämtades sockertoppen på dagis. Hon förkunnade glatt att "idag var NN borta, hon har kräkts". Så, nu är det bara att ha is i magen och försöka härda ut, när/om den där vidriga sjukan skulle våga sig innanför detta hems dörrar. Måste leta fram vitpepparkornen...
Sötnosen och jag tog en liten shoppingtur till en "boll nära oss" och handlade kattmat och kattsand. Det är klipska katter som kategoriskt (eller kanske kattegoriskt?) ratar sån där Whiskasmat - som ändå bara mest består av vatten - utan bara vill ha torrfoder från djuraffären. Klipska därför att dom har insett att näringsvärdet är lika med noll i den där "låtsasmaten" samt att den luktar totalt avskyvärt. Att öppna en burk kattmat strax efter att man har slagit upp sina isblå är inte att rekommendera för kräsmagade...
Vi hann även med ett spontant besök hos frisören - jag älskar drop-in-frisörer! Lilla körsbäret fick sina små tunna testar trimmade och satt stilla, som ett tänt ljus, i klippstolen medan hon blev klippt. Jag är grymt imponerad att hon satt still under hela klippningen. Det hela kröntes med 5-6 spray-slingor i självvald färg - svart skulle det va', som mamma! Klubba fick hon efteråt av killen som klippte henne, ja, faktiskt fick hon två. Egentligen tycker jag att man ska fråga föräldern innan man hystar fram stora godisskålen, men jag hade inte hjärta att säga nej. Dessutom är hon ingen regelrätt godisgris och brukar lämna mer än halva ändå.
Söt som en liten ärta och med klubbpinnen stickande ut ur munnen travade hon ut ur salongen, med händerna i jackfickan och mäkta stolt över sin nya frisyr.
Färgen hamnade framåt kvällningen mest mellan pek- och långfingret på höger hand, eftersom hon har den något fula vanan att snurra håret till trassliga knutar (bevittnas bäst på bilden i mitt "blogghuvud"), knutar som sen måste klippas bort. Så snart är hon helt kal på ena sidan...

En femetta i fyran

Vågar inte riktigt känna efter om jag är trött intill medvetslöshetens rand, eller om jag bara är sådär "vanligt" trött... Fast ögonen saggar oroväckande mycket varje gång jag sätter mig i en hyfsat bekväm möbel, typ på toaletten... Eftersom jag gick och la mig redan strax efter 8 igår, och sov vid halv 9 så har jag ju åtminstone fått en hyfsad mängd sömn. Men nu börjar det kännas att min väckarklocka ringde 02:45 imorse...

Allt gick fantastiskt bra på fyran imorse. Jag måste säga att jag är grymt imponerad av "folket" på denna tv-kanal. Ljus, ljud - allt satt som en smäck nästan direkt. Inga sura miner från varken artister, ljus- eller ljudexpertis och kvart över 8 körde Iris & gänget igång med första låten. Duktigt nervösa hade dom hunnit bli, efter att ha gått och trampat, trampat i fyra (!) timmar. Richard - mannen med de enorma polisongerna och tillika Iris gitarrist/pojkvän - kunde inte agera kör som brukligt, eftersom han fick stötar av sin mikrofon hela tiden. Tydligen är han dessutom el-fobiker, efter traumatisk upplevelse i barndomen. Så man fick klara sig utan hans imponerade basstämma. Amazonkvinnan själv gjorde som vanligt ett imponerande intryck (trots att hon gick på antihistamin efter att ha sovit hos kattägare) och rev av sista låten och en kort intervju kvart över 9. Efter det skulle bandet sätta sig i bilen igen, och åka raka vägen ner till Göteborg; hem igen. Livsfarligt! De åkte nämligen f r å n Göteborg kl 21 på söndagkvällen... Iris och Richard skulle avsluta kvällen med en kortkort spelning på Hotel Lydmar, och meningen var väl att jag skulle gått och tittat. Men här sitter jag.
Med ögonen hängande nere vid knävecken.

Om du skulle vara sugen att kolla hur det lät och såg ut - klicka!

Sömnplaner för söndagkväll

Sitter redan nu och planerar inför morgondagens nattning, detta alltså redan innan jag har gått och lagt mig på lörda'n. Jag måste natta mig själv med dottern imorgon, och gärna så tidigt som möjligt. Anledningen är att jag klockan 03:45 *piiip* måndag morgon, ska möta Iris och hennes band utanför TV 4, eftersom de ska vara med i TV 4 Nyhetsmorgon. Giv mig styrka! Egentligen är det inte mig det är synd om. Tänk på stackars Iris & Co - hur orkar man vara entusiastisk över sin musik klockan fyra på morgonen (utan att vara fylld av rusdrycker)?
Fast jag har hört att de bjuder på väldigt god frukost...

Jag - en nia

Hej, jag heter Biggis. Jag är en nia.

Hittade en liten numerologisk analys hos Christina.

Så det här är alltså jag:

Siffran Nio:
Du är en riktig ledartyp som är full av energi. För att undvika onödiga missöden som lätt kan uppstå i brådskan bör du se över din planering två gånger innan du börjar med något. Du tar hand om alla och ser till att de har det bra. Ofta engagerar du dig så mycket i andra människor att du glömmer dig själv. Du måste bejaka dina egna behov av hjälp och kärlek för att kunna orka vidare.

Du kan lätt känna dig oälskad. Det kan bero på att du tycker att du tidigare blivit övergiven av en närstående. Det kan även orsakas av att du känner att du inte får något tillbaka av dem som du hjälper.

I ett förhållande har du en tendens att vara lite för energisk i början. Detta kan tyvärr skrämma bort din käraste/käresta. Tänk på att det tar lite tid att lära känna en ny människa.

Nior regeras av Mars, färgerna som passar dig bäst är olika röda toner.

Testa själv, vetja!

Min stora undran är nu bara; finns det verkligen bara 9 olika sorters personligheter i världen? Och vad kommer detta Nya System att ha för påverkan på oss som egentligen är riktiga femettor? (Åh, ibland njuter jag av att försöka vara riktigt, dåligt, uselt långsökt rolig...).

Småtrist

Lite tråkigt, egentligen - att jag inte kan skriva och småskvallra lite om de svenska artister jag jobbar med... Men de är så duktiga på att sitta och söka efter skriverier om sig själva på nätet, och det vore kanske inte så lämpligt om de damp rakt in i mitt bloggliv...

Slutkörd - men med ett leende

Vägrar envist att sätta mig i TV-soffan. Vet att jag kommer att krokna som en ostbåge så fort rumpan landar där. Bra film på TV (Nyckeln till frihet med Tim Robbins och Morgan Freeman), men jag vet att det inte är någon idé att ens börja titta. Jag minns inte senaste gången jag såg en hel film. Vi hyr film på film i videobutiken vägg i vägg, men det är garanterat alltid någon av oss som svimmar av efter halva filmen. Snacka om bortkastade pengar...

Var aningen trött när jag famlade mig upp imorse halv sju. Har onekligen tappat stinget och orkar inte ens vara ute till midnatt längre, utan att vara halvdöd dagen efter. Men trevligt hade vi, och mycket snackades det. När restaurantpersonalen började blinka menande med belysningen, insåg vi att det kanske var dags att röra sig hemåt.

Sambon hemma med Körsbärsblomman idag, eftersom förskolan hade planeringsdag. Dom hade åkt skridskor (premiär för treåringen - sambon är gammal hockey/bandy-kille som kan ha fötts med skridskorna på), tagit sig till Kista Centrum och byggt en nalle och träffat kusin och kusinbarn. Själv fick jag sitta på mitt arbetsrum och slita på kontorsstolen hela dagen; ja, faktiskt ända tills klockan var 17:40, då jag inte orkade längre. Jobbar med ett par ganska roliga projekt just nu, som inte är helt omöjliga att sälja in till media. Det är roligt med lite utdelning.

Och nu sitter jag här, allena. Dottern sover sen dryga timmen tillbaka och sambo har möte med ett av sina band. Mmm, det vet man ju vad dom "mötena" brukar handla om...

Soffan kallar. Zzzzzzzzzzzzz...