Bråttom

Det snurrar. Både i och utanför huvudet.
Dagarna rusar. Tankarna rusar.
Trots att jag varit på jobbet strax efter sju på mornarna både måndag och tisdag, känns det som om jag inte hinner med. Hur fan prioriterar jag egentligen? Ofta brukar det bli bättre av att sätta sig ner och göra en prio-ordningslista, så det är vad jag ska roa mig med ikväll, när jag tankat mys och gos. Liten Söt Sambo är på spelning; jag har inte ens koll på var och med vilket band. Jag hoppas kunna tanka lite mys med honom på fredag, då mormor sitter barnvakt och vi båda har jobbgrejer, som vi hoppas kunna länka ihop på något vis.
Det tror jag faktiskt att vi båda kan behöva.
Just nu varken han eller jag någon idealpartner.

Intresseklubben noterar

Sitter vid datorn, egentligen med syfte att lägga in månadens räkningar.
Men, ett litet blogginlägg kan väl adrig skada?

Något bloggande blir det inte, jag får inte till det.
Istället börjar jag granska mina naglar, som är extra belysta av solen som strålar in genom fönstret (jo, vi har varit ute!). Och jag upptäcker att dom är jättefula! För ett par veckor sedan var de långa och fina men nu är de nerbitna, "randiga" och spruckna. Typiskt osnyggt.
Och så fick jag till veckans mest ointressanta blogginlägg.

Vett och etikett

Min bransch är rutten.
Nej, förresten. Så vill jag inte uttrycka det. Låt mig istället säga så här: jag har aldrig någonsin, någonstans träffat på så mycket människor som lider brist på vanlig vett, etikett och hövlighet som i min bransch.

Låt mig ta ett par exempel.

1) När man ringer till någon och personen svarar i telefon och säger: "du, jag sitter i ett möte..." undrar jag: Varför svarar du om du sitter i möte? Varför stänger du inte av din telefon om du och din mötesdeltagare (som säkert tycker att det är jävligt otrevligt att du svarar i telefon under mötet, bara för att säga åt den som ringer att du gör just det: sitter i möte) inte vill bli störda?

2) Människor i min bransch ringer aldrig, eller åtminstone till 99%, tillbaka om man lämnar ett meddelande att man vill bli uppringd. Hur kommer det sig? Är det ett sätt att utöva makt? Ett sätt att hävda sin ställning på något vis? Till och med högt uppsatta näringslivspersoner eller VD'ar på stora, börsnoterade företag ringer tillbaka om de inte har möjlighet att ta samtalet just precis då. Dessutom händer det till och med att de säger: "ursäkta att det dröjde"...

3) Människor i min bransch verkar sköta allt sitt arbete via mail. Att ringa verkar stenålders. Jag fattar ju också att detta är ett bortsorterings- alternativt prioriteringssätt men det är jävligt irriterande att ringa till någon och dra hela sitt ärende, bara för att höra att man tappar bort den som lyssnar, eller ger sken av att lyssna, på halva vägen och sedan få ett "du, kan du skicka mig ett mail om det här?" när man är klar.

Höflighet

Kvinnor. Sex och ett halvt tusen kvinnor var vi tydligen i Globen ikväll.
Dessa sexochetthalvt tusen fick mig att inse att jag aldrig någonsin kommer att ställa mig upp och jubla och applådera när någon deklamerar: "...och alla män utplånades från jordens yta...". Det fanns dom som gjorde det ikväll, när showen inleddes.

Nej. Jag gillar tjejer. Och jag gillar killar. Tillsammans. Ihop, liksom. Då blir vi fina, fungerande och bra. Var och en för sig, förenad i en jätteklump bara tjejer alternativt bara killar, då blir det mindre lyckat. Lyssnar t ex på kommentarerna: "va'fan har jag klätt upp mig för? Här finns ju inga killar!". Det stack obönhörligen hål på myten att vi tjejer fiffar till oss "för vår egen skull".

Dessutom blir jag jävligt ledsen om det är det här nöjesarrangörerna tror att vi tjejer vill ha. Tafflighet, inrepad banal dumdialog och total tondövhet (om man bortser från herr Stenm4rk). Det är ren och skär skymf!

Dessutom har två av min veckas otrevligaste bemötanden kommit från kvinnor.
Det första från en SL-anställd i en spärr vid Slussens t-banestation. Jag kommer med min remsa för att åka hem. Hon sitter i sin kur och pratar i telefon. Jag lämnar fram min remsa och hon tittar förstrött på remsan, pratar vidare och stämplar. Jag inser att jag åkte buss ungefär 30 minuter tidigare, och säger till henne: "du förresten, gäller inte den här stämpeln fortfarande?". "Men varför sa du inte det!?", fräser hon med telefonen fortfarande vid örat. "Ibland kan man faktiskt vara stressad!". "Ja", säger jag. "Eller också kan man prata i telefon...". Varvid hon lägger ifrån sig luren och kör fram sitt ansikte mot kurens glasruta och fräser: "DU! Jag har faktiskt rätt att prata i telefon - bara så att du vet det!". Otrevligt, på gränsen till obehagligt bemötande. Dessutom i samband med en tjänst jag faktiskt betalar för. Jag tyckte hennes sätt var värt ett samtal till SL. Det tyckte hennes chef också.

Veckans andra närkontakt med tvär kvinna skedde i Globen ikväll. Jag klev in i en av barerna där med ett syfte att försöka få tag i en tandpetare. Jag gick fram till baren och sökte ögonkontakt med bartendern - en dylik fråga tar ungefär 10 sekunder - men jag märkte inte att Sura-Pelles syster stod framför mig. Hon kastade ett öga på mig och vräkte mig åt sidan och hasplade ur sig: "Du står faktiskt bakom mig i kön!".

Jamenherregud, va' är det för fel på folk egentligen?

Fredagsmys?

Ja, jävlar. Vad har jag gett mig in på? Om en halvtimme ska jag möta upp ett sällskap och därefter försöka ta mig levande från spektaklet "L4d!es N!6ht".

Jag vill inte verka otacksam på något vis, men tantsnusk är liksom inte min grej...

Jobb och fritid

Hemma med skolledigt barn hela torsdagen. Dagen innebar besök hos frisören för Blommans räkning, lunch med mormor i stan och ett besök på utställningen "Lura ögat" på Nationalmuseum, som vi alla tre tyckte var oerhört spännande och rolig. Jag ska försöka se den en gång till, i lugn och ro - vi kom precis till invigningen och det var alldeles för mycket folk.

Så skönt med en planerad mamma-dotter-dag, även om jag inte helt kan släppa tankarna på jobbet. Det maler av saker i huvudet: "jag borde göra det, jag borde ringa den...". Men jag gör allt jag kan för att slå bort det och mässar "imorgon, imorgon, det kan vänta till imorgon..." och försöker vara med i matchen. Hellre att jag sitter här från kl 07:00 på mornarna och tar tag i sånt.

En sak har hösten lärt mig när det gäller mitt jobb: kvalitet är så oerhört mycket bättre än kvantitet. Planera och tänk igenom hur projekten ligger i tiden, jag kan inte ta fler än jag mäktar med, må de vara hur stora som helst.

Oneliners - veckans bästa

"Du vet, han kan inte hålla dig om ryggen i tid och evighet...
...Fult garage, tycker jag..."

Lite klyschigt. Lite halvnaivt.
Men Persbrandt. Jag bara säger det.
Persbrandt.

Inboxen

Varje morgon när jag bänkar mig framför mitt främsta arbetsredskap, min dator, har jag en agenda. En lista på saker som jag ska hinna med, för att ligga bra till i tidsplaner och pr0m0ti0narbete.

Exakt varje dag spricker den där agendan. Det plingar till i mailboxen och så dräller nattens och morgonens skörd in och det slår aldrig, aldrig någonsin fel. Någonstans bland dom där mailen ligger ett litet, elakt brandkårsmail, ibland flera, som kräver att jag lägger allt annat åt sidan för att lösa Ett Problem Som Uppstått.

Ibland önskar jag att jag hade karaktär nog att inte öppna mailen förrän runt lunchtid.

Miljöbovar

Bokar artister för medverkan i TV-program i slutet av oktober. Statlig kanal, nummer 2. Denna medverkan innebär glada miner hos skivbolaget och även att artisterna måste stanna ytterligare ett par timmar i Malmö och därmed också boka om hemresan. "Vi tar väl det billigaste alternativet", säger jag och tror automatiskt att det ska vara tåget.
Icke, sa han, den där Nicke! Att flyga med Malmö Aviation till Stockholm kostar drygt 400 bupp per människa. Att ta tåget dubblar nästan beloppet per kropp.

SJ, SJ.
Hur tänkte dom? "Vi vill att folk ska åka tåg, men vi vill också slita hjärtat ur kroppen på dem och pengarna ur deras plånböcker. Folk väljer väl i alla fall det mest miljövänliga alternativet?".

Svaret på den frågan är - åtminstone i musikbranschen - nej.

Näsa för affärer?

En liten, tjock herre från Sk4r4 jagar ett par av de artister jag jobbar med.
Han ringer och skapar oro, han är nyfiken och lätt påstridig.
Den relativt nyblivne skivbolagsdirektören garvar och tycker att det är jätteroligt, och han har insett att han nog faktiskt har en eller två guldkalvar i sitt lilla artiststall.

Blå måndag

Lågvattenmärke.
Så kändes min måndag.
Hur kändes din?

Gårdagen i bilder

Genomgång med de tävlande.

Den stora studion, även kallad Studio 1.

Min artist förbereder sina kläder.


Diskussion med skivbolagsbossen innan bandning. "Se till nu så att du inte har snus mellan tänderna!".

Många koppar kaffe blev det innan vi var klara.

Lite slösurfning och genomgång av mailskörden.

Långa, ändlösa korridorer...

Sen började bandet repa...

...och vi fortsatte hänga i korridorerna...

Ett och annat känt namn kan man säkerligen hitta på dom här tavlorna...



Så sant, så sant...

En liten, skojig seriestrip...

Artisten gör sig redo för "live on tape"...

...och så även husbandet och mottävlaren... Håll i fortsättningen ögonen öppna efter pojkvaskern till väster. Han lär bli nästa års "Björn Gustaf330n-fenomen"...

Det är tur att han fick logen med akutnumret...

Stundens allvar...

Världens bästa J0hnny drar lite förhållningsregler med artisten...

Och så är vi igång!

Några timmar senare pustar vi ut på Restaurant Zum Franziskaner. Ett litet tips: ät aldrig, aldrig, aldrig någonsin där. Garderobiären var halvdragen och bitter. Servicen var obefintlig och stämningen kändes som i Faulty Towers, ungefär... Vi var två sekunder från en springnota...

Money, money, money

Läste om en svensk författare och hennes åsikter om pengar.
"Jag bryr mig inte, jag brydde mig mycket mer om pengar när jag inte hade några. Nu bryr jag mig inte alls, och jag skulle inte bry mig om dom försvann".

Eh. Hur tänkte hon nu?
Vilket naivt och lite smådumt uttalande. Det är klart att man bryr sig om pengar när man inte har några, man bryr sig om att få tillvaron att gå ihop ekonomiskt. När man har en hög, behöver man inte bry sig. Det finns cash flow hela tiden. Och jag tror definitivt att hon skulle bry sig om dom försvann.

Inspelning

Imorgon kl 11:30 möter jag artist i receptionen på Sv3r!ges Te1ev!s!on.
En hel, lång, härlig dag med fyra artister som ska spela in stort tv-program. Det ska bli intressant att se hur "min" artist kommer att funka i detta forum. Som fisken i vattnet, eller som en katt bland hermelinerna?

Jag lär återkomma i frågan.

Guld på flaska

Det är dags för den där mässan igen. Tack och lov tror jag att jag gjorde mitt första och enda pass där igårkväll. Min kropp känns bräcklig, slutkörd och utarbetad. Tömd. Huvudet lite tungt (men mindre tungt än i början av veckan) och en del irritation har periodvis surrat i kroppen.

Och vad är väl bättre då, än att muntra upp sig själv med något gott och trevligt? Jag bjuder här eventuella läsare på rent guld på flaska. Här snackar vi dryck man helst låter bli att bjuda laget runt på. Vad sägs om tjugofem respektive trettionfem TUSEN för en flaska? Det var inte jag som plockade fram dom; hade jag stått med dom i handen hade jag nog behövt en bra drulleförsäkring...

Producenten arrangerar provning under mässan. För 1 cl av båda får man betala 1.000 riksdaler. Törs nog lova att ingen spottar ut under den provningen...

Med sting

Veckans flatgarv bjöd Lilla Körsbärsblomman mig på härom morgonen.
Radion på, och nyheterna basunerar ut:

"Färre människor dör pga hjärtinfarkt!"

Hon funderar ett litet tag, och säger sedan lite eftertänksamt:
- "Men mamma, kan man verkligen dö av en geting-fajt?".

Att skjuta skarpt

Jaha. Så det är det man gör med Nathalie? Jag var faktiskt lite osäker ett tag. Tur för henne att jag glömde hagelbrakaren hemma...

Lågt

Huvudet fullt av fetvadd.
Näsan full med snor.
Hjärnan full med tankar.

Jag är smått fascinerad, förkrossad och förbryllad över hur vi människor funkar.
Människor som förtrycks, psykiskt och fysiskt, och hur det fortgår. År ut och år in utan att människan helt faller sönder, bara en liten, liten bit i taget, en bräcklig spillra som ändå lyckas hålla ihop helheten. Fasaden. År ut och år in utan att någon orkar hjälpa och se. Utan att man orkar be om den där hjälpen.

Livet visar plötsligt upp en riktigt ful sida.
Det är inte alltid helt enkelt att vara mitt uppe i det.

Måndagskaos

Ingen vidare start på den här veckan, måste jag erkänna, rent jobbmässigt.
Hemma däremot, kom jag faktiskt på mig själv med att le innan frukost imorse. Och det var måndag! När jag skriver om det där leendet nu, och känslan jag hade i kroppen... Det fick mig att le nyss, igen. Önskar att jag hade tänkt på det tidigare idag...

Morgonen inleddes med ett jobbigt telefonsamtal och sedan var det bara att försöka bearbeta, hitta lösningar och komma med kloka inlägg i debatten. En riktig, jävla soppa om ni frågar mig.

Söndag i soffan

Det var ett rätt skönt gäng som samlades hemma i lägenheten igår. Släkt, vänner och grannar huller om buller. Jag höll mig vaken till halv två, strax efter att de sista gästerna gick.
Idag är jag trött i hela huvudet och det känns som om det är en förkylning under uppsegling.

Soffan känns oerhört lockande just nu.

Uppåhoppa

Upp och hoppa!
Rise and shine!

Idag invaderas huset av vänner.
Imorgon hoppas jag på sovmorgon.

Fredagsmys

Vi säger så här: det har varit en omtumlande arbetsvecka på många sätt, och det är jäkligt skönt att det är fredag. Det har varit en vecka som lovar gott inför framtiden. Och som skapat en hel massa nyfikenhet. Vi har fortfarande inte fått klarhet i vilken den där "storingen" är. En sak kan jag nog dock vara ganska säker på: det är inte U1f E1fv!ng...

Nu tänker jag ta mig ett glas vin, slappna av och ladda lite.
Imorgon är det party. Oooops. Igen.

Killar

Hur kan det vara så olika?

När Lilla Körsbäret gick på dagis, var övervägande delen av pojkarna på avdelningen mjuka, kramiga, snälla och mysiga mot varandra.
Nu har vi bytt dagis mot sexårs, och killarna i klassen är totalt annorlunda mot hennes tidigare kompisar. Alla ser exakt likadana ut - stubbat kort hår, ljust eller mörkt. De är ungefär lika långa och oerhört svåra att särskilja och att lära sig namnen på. Alla verkar dessutom fylla år samtidigt. Sedan skolan började har det droppat in närmare tio kalasinbjudningar. Samtliga inbjudningar från killarna har någon form av äventyrshjälte avbildad. Det har varit Harrison Ford och skjutglada cowboys. Här är killar Killar, och inga fjollor!

Häromdagen när jag kom för att hämta, hörde jag de unga pedagogerna sitta och viska om 'konflikthantering'. Tydligen hade det varit någon form av sammandrabbning under dagen. Härom morgonen, när jag öppnade dörren till mysrummet, satt den ena pedagogen med en gråtande liten herre i soffan.

Det kan bli ett intressant och lärorikt läsår. Och imorgon har vi vårt första föräldramöte.

Bättre upp

När jag satt på toa, ringde plötsligt U1f E1fv!ng.
Där brädade jag killen som ringde mig på förmiddagen, samtidigt som han spottade ut sin snus.

Filmtajm

Ethan och Joel Coen gör filmer som jag brukar tycka om. O' Brother Where Art Thou, Raising Arizona, Fargo och många fler. Små visuella och cineastiska mästerverk. Med sköna karaktärer, en lågmäld berättarton och filmiskt vackert.

Häromkvällen tittade Liten Söt Sambo och jag på No Country For Old Men. Och jag kunde lägga till ytterligare en film av bröderna Coen som jag gillar. Och jag fick upp ögonen för Javier Bardem. Sin oerhört fula roll-frisyr till trots, gör han något av den mest fasansfulla psykopattolkning jag sett. Totalt känslokall, hänsynslös och fullständigt omänsklig. Folk har hyllat tolkningen av The Joker i senaste Batman, men jag undrar om inte det här är snäppet bättre. Läste i en recension någonstans där recensenten skrev att h*n, lätt chockad, drog efter andan flera gånger när han dök upp på duken. Och det är sant. En stor filmduk hade gjort mig fullkomligt vettskrämd - hans ibland vänliga ansiktsuttryck kombinerat med de stora, tomma, omänskliga ögonen. Tillräckligt att ge mardrömmar, jag lovar.
Att herr Bardem sen ser ut så här, när han inte spelar psycho-guy from hell med pagefrisyren från samma ställe, gör ju inte saken sämre.

En sak som slog mig igen, är att manliga skådespelare kan och får se ut precis hur som helst i Hollywood. Kvinnor har definitivt ett bäst-före-datum runt strax efter 30-strecket, om dom inte heter Michelle Pfeiffer eller sprutar sig fulla med botox och heter Nicole Kidman. Män däremot behöver inget smink; gammal och rynkig ger bara mer karaktär och personlighet.

I den här rollen kan man se att Tommy Lee Jones har fått en ofantlig massa karaktär och personlighet...

Mera jobb

Förmiddagsmötet var ytterst intressant. Det gav vid handen att jag är garanterad jobb ända in på hösten 2009. Minst tre stora projekt, med välkända artister som troligen innebär en hel massa arbete, men förhoppningsvis en hel massa roligt arbete.

Fick dessutom ett kryptiskt mail från distributör som jag redan idag jobbar med: "Har en 'storing' på gång. Vill inte säga något förrän allt är i hamn, men du är med på ett hörn om du vill". Tack. Nu kommer jag att ligga sömnlös inatt och undra vem den där "storingen" är...

Kanhända blir jag tvungen att ombilda min enskilda firma till ett aktiebolag. Hur man nu gör sådant.

Jobb, jobb, jobb, jobb

Hunnit med tidigt morgonmöte, förmiddagsmöte, lunch, intervjubokningar, vinprovning och styrelsemöte med bostadsrättsföreningen och utskick av pressrelease.
Hunnit med, inte: umgås med familjen.

Skärpning, Gammelmamman!

Skivbörs

Nu bara MÅSTE jag snart hitta en bra skivbörs.
Jag vill botanisera och fördjupa mig i musik. Många skivor. Billigt.
Lyssnar man på herr W3rm3l!n på P4 på söndagkvällarna, får man en hel massa bra tips.
Nu vill jag hitta albumet från -68 med Traffic där låten "It's Alright" finns med.

Tack, Lisa!

Tack, Lisa Magnusson!
Du tog orden ur min mun.

http://www.aftonbladet.se/debatt/lisamagnusson/article3274230.ab

Utan skyddsnät

Det jobbas febrilt i det stora huset mittemot oss. Dygnet runt. Klockan halv ett i natt var dom fortfarande i full gång. Jag undrar om han suttit där sedan dess... Jag avundas inte hans jobb. Inte på något vis.

Trulig sångfågel

Lilla familjen har varit på bio. Wall-E stod på repertoaren och se på fan, om inte Gammelgamman satt och snörvlade på slutet. Frågade Lilla Körsbärsblomman efteråt, om hon tyckte att den var sorglig. "Jag vill inte svara på den frågan" blev svaret.

Jösses.
Den här tjejen kan bli en tuff nöt att knäcka när hon kliver in i tonåren.

Grannkompisen ramlade in för en stund sedan. Nu sitter dom och sjunger tillsammans. Singstar är nyinköpt och mäkta populärt. Ett bra sätt för en halvblyg tjej att bli lite öppnare.

Liten Söt Sambo är på signering med 4t The G4tes och senare konsert.
Själv ska jag väl jobba lite. Som vanligt.

Fest, glam och galapremiärer

Jag lever, andas och ÄR mitt jobb nu. Hela tiden. Jag tycker det är jättekul. Frågan är om min familj och resten av min omgivning tycker det är lika roligt.

Det trevliga i kråksången är att jag just nu är i ett stadie i jobbet, när jag börjar slippa ringa runt och jaga folk om mina artister. Folk ringer mig. "Vi vill ha med XX i det här programmet". "Kan YY vara med och göra det här?". Sånt tycker jag känns bra.

I några veckors tid har jag och en uppdragsgivare planerat och bökat för att få till en releasefest i oktober. Det har dragits i långbänk och vi har väntat på besked från en massa olika instanser.
Nu blev det klart. Releasefesten/spelningen blir av. Första delen av partyt blir en galapremiär till det som kan bli årets mest omtalade svenska film. Partyts andra del blir spelningen på det där "haket" i Kungsträdgården, med artisten, gästartister och fest hela natten.
Jag tror faktiskt att man behöver lite schysst musik efter den filmen...

Middag med en doktor

Lilla familjen har varit på middag. Disputationsmiddag, gubevars. Liten Söt Sambos kusin har doktorerat i veckan, efter många års slit. Hon är en ung, ambitiös och begåvad tjej som forskat och nu disputerat i - håll i er nu - stenar. Geologi. Den här bruden får något trånande i blicken när hon ser en gråsten eller lite quarts. Jag säger ingenting om det, vi går alla igång på de mest besynnerliga saker och jag beundrar hennes ambitioner och gläds med henne. Hon har forskat i bland annat "spricklära". En av kvällens presenter bestod av att få vara med under jord i samband med en bergssprängning, troligen i samband med bygget av N0rra Länken.
När hennes trevlige chef berättade om den överraskningen var det väldigt, väldigt nära att hon började dregla.

Dagens hjälte

Jag är så imponerad av tioåringens styrka, mod och förmåga att tänka klarsynt och förnuftigt, när han samtidigt måste ha varit liten, rädd och ensam där ute i Kvikkjokk-skogarna. En eloge till hans fantastiske morfar också, som lärt honom överlevnads-tänket. Kommentaren "blåbär är ett av de näringsrikaste bären som finns i skogen" låter som en typisk morfarskommentar.

En liten känga åt lärarna vill jag ändå ge. Lämnar man sina barn i deras vård och förtroende, tycker jag ändå att de borde ha mer koll när de ger sig ut på utflykt. Lite märkligt också, att ingen av hans små kompisar märkte att han saknades.

Tack som fan

Jag är nominerad.
Inte bara en gång, via bloggarnas egen guldkantade super-biatch - Mamselamsen utan också via Cicki.

Det gläder mig självklart och är självklart en liten boost för mitt ego, men det lika mycket förvånar mig, eftersom jag tycker att jag blivit en klen bloggare. (Och det där med söööt, Mamselamsen - glöm det! Och nu snackar vi inte någon falsk blygsamhet, här. Söt var jag när jag var fem. Möjligen.) Jag skriver nästan bara om mitt jobb och det blir inte några speciellt djupa och insiktsfulla inlägg. Om det någonsin varit.
När min pappa levde och hade ohälsan och livet som dotter var riktigt ruttet, var bloggen en lättnad. Jag kunde sätta mig vid datorn och skriva bort min ångest och jag fick digitala klappar på axeln om jag var ledsen. Nu har jag inte speciellt mycket att orera om och ondgöra mig över. Tvärtom. Jag mår kanonbra och tillvaron ter sig trevligare och bättre hela tiden. Jag har bättre självförtroende än jag någonsin haft, och behovet att skriva av mig har mattats betydligt. Man blir en tråkmåns när man är lycklig!

Nåväl. Det var inte mig vi skulle snacka om. Jag, som hedrad nominerad ska i min tur nominera mina egna favoriter. Så här går det till:

Ni som blir nominerade skall i er tur utse era sju favoritbloggar.

1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av
3. Nominera 7 bloggar
4. Länka till de bloggar du nominerat
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.

...och dom nominerade ääääääääääääär:

Batbut - en självklar favorit och en bloggare som dessutom blivit en mycket god vän. Hon är klok och en inspirationskälla, ärlig och rättfram och när det gäller barn och barnuppfostran är hon något av en mentor för mig. Love ya!

Fika Lite - kvinna i karriären som inte hymlar om att hon älskar att jobba, och som samtidigt har precis samma känslor för sin lilla familj. Lätt vardagsångest och lycka förmedlad med enkel självklarhet.

Karriärmamman - en relativt ny, skön bekantskap. Gillar hur hon skriver och vad hon skriver, hennes humor får mig ofta att garva.

Lotten - Och på tal om garv - ingen favoritlista utan Lotten. Känns som en riktig merit att faktiskt ha träffat denna levande blogglegend irl. :-)

Min Plats - Här snackar vi också garv på en skön nivå. Inlägg med underfund, kryddade med humor och medicinska termer. Har distans till allt som drabbar henne, ont som gott.

Fula, fula ord Ett par grabbar på slutet, fattas bara annat! Kultur-Ola gör inlägg och ger kommentarer som får mig att tänka efter. Dessutom har han bra musiksmak och skriver bra recensioner.

Superkryp - popkultur, film, prylar och kaffe. Och lite Nine Inch Nails och Depeche. Krass men kul kille!

Spindlar i badrummet

Men vad är det för liten fläck på badrumsmattan? Däruppe till vänster? Det kan väl inte vara... gulp...

Hade jag varit Shaggy eller Scooby-Doo (favoriterna nummer ett i familjen, alltid), hade jag skrikit "Iiiiik!". Lilla Körsbärsblomman är inte helt omedveten om min spindelskräck. Hon älskar att skrämma mig, genom att placera den här lilla plastiga rackaren lite här och där i lägenheten. I kaffekoppen på morgonen, i sängen eller i badrummet.

Vi har en liten lustigkurre i familjen.

Dagen i korta drag

Underligt, gravt hektiskt dag som kan sammanfattas med ord enligt följande:

Började dagen med att möta djävulens avkomma på tunnelbanan. En kille med två barn, pojke i vagn och tjej på ståbräda. Den lilla tjejen tittade på mig och rynkade sedan ihop ögonbrynen, böjde ner huvudet i en utstuderad, elak Jack-Nicholoson-i-The-Shining-min och såg ut att vända ögonen ut och in. Jag försökte le lite skälmskt mot henne; då upprepades samma min igen. Till slut blev jag tvungen att titta bort. Hjälp!

Trevligt och spontant förmiddagsfikasnack med herr W4xe9ård.
Tre gånger taxifärd med oerhört trevliga chaufförer (hej, Taxi Stockholm!).
Lunchmöte som bara blev lunch, eftersom medföljande kund var sjuk - något han glömt informera mig om.
Hux flux hade jag sen fått ett barkylskåp. På köpet följde en kartong med spännande innehåll - exakt vad vet jag imorgon, när jag packar upp den. Men är du sugen på en eftermiddagsdrink, tror jag bara det är att komma förbi kontoret.
Möte med Stora Produktionsbolaget, där jag hela tiden fick lägga band på mig för att inte be om ursäkt för att jag inte jobbar med artister som är jättestora dragplåster (well, vänta bara!).
Insett att jag nu är fast för serien Tell Me You Love Me. För första gången på mycket länge är jag numera slav under ett serieberoende.
Hört ryktas att en av artisterna jag jobbar med eventuellt ska bli - seriefigur... Klockrent!
Upptäckt att något är konstigt med min mail. Outlook skickar svar från andra konton...
Suttit med jobb, jobb och jobb ända fram till nu.

Nu har jag en konstig tryckande, oregelbundet bultande känsla i mitt vänsteröra. Antar att jag borde gå och lägga mig, eftersom jag hade tänkt att gå upp klockan 6.

I det fördolda

Möte med ett "musikkollektiv" (fast dom var bara två) på eftermiddagen. De gör spännande, lätt experimentell musik som inte kan kallas jazz, eftersom det hörs inslag av både pop, elektroretrosoul och elektrohiphop (två genrer som jag för övrigt uppfann själv just precis i denna stund). Oerhört trevliga var dom under den timme vi satt och snackade.
Men oj, påminn mig att aldrig någonsin boka en radio- eller tv-intervju med dom killarna. Jag förstår deras vilja och strävan att vara lite "hemliga".

Böcker

Efter en hel massa snack och osedvanligt lite verkstad, gick jag och tårtsmulan till biblioteket idag.
Den enda bok hon, denna snart sexåriga dam, tyckte var värd att ta med hem var en Miffybok. Med tanke på att det är en bok för ettåringar, lät jag den stå kvar i hyllan. Dessutom har vi den här hemma redan, om det skulle knipa.

Hem kom vi med följande titlar:
Hundraser, den nya utförliga handboken - jag undrar vad våra katter har att säga i saken? Här finns bilder på en hel massa roliga hundar, korta ben, långa ben, rastahår, you name it.
Lena Landström: Småflodhästarnas äventyr.
Barbro Lindgren/Charlotte Ramel: Ängeln Gunnar dimper ner
Tormod Haugen: Prinsussan Klura och draken
Roddy Doyle: Fnissarnas hämnd.

Den sistnämnda ser åtminstone jag fram emot att få högläsa för henne. "Här avslöjas vad som händer med vuxna som är elaka mot barn. Ledtråd: det har att göra med något som är brunt, luktar illa och kan vara mycket kladdigt... "Fnissarnas hämnd" är en galen berättelse för både barn och vuxna!"

Med tanke på att tjejen är inne i någon slags vansinnig kiss-och-bajs-period just nu, är den säkerligen perfekt för små fnissiga öron.

Själv kom jag hem med min första Ian Rankin-bok. "Förlorade själar". Har ingen aning huruvida man måste gå i någon slags kronologisk ordning när man läser om John Rebus, men det lär visa sig. Boken var av utgående typ och såldes till det överenskomliga priset av en krona. Nu kommer alla att tro att jag stulit på biblioteket...

En författare jag också är oerhört sugen på att sätta tänderna i igen, är Reggie Nadelson. Läste häromdagen att det nu finns flera böcker om Artie Cohen översatta till svenska. Jag vill ha!

Om att ta betalt för sina tjänster

Jag får på skallen från väninna för att jag är för dålig på att ta betalt för mitt jobb.

Ändå tycker jag att jag har blivit mycket bättre, och gör bättre avtal än tidigare. Sen att jag jobbar aschlet av mig med nästan alla mina projekt, och ibland lägger ner oändligt mycket mer tid på det än jag tänkt, det är ju en sak.

Samtidigt lever jag i en bransch där vissa bolag knappt har pengar att trycka plattor för ibland. Bolagen vänder bokstavligt talat på kronor och ören. Jag och mina konkurrenter brottas med exakt samma sak (något som min väninna tycker att jag definitivt ska sluta komma dragande med). Hade jag - vi - insisterat på tio- eller tjugotusen kronor extra, hade jag troligen inte fått jobbet. Och det ena jobbet, väl utfört, leder till det andra, som innebär bättre pengar.

Pengar är egentligen inte huvudsaken. Jag får jobba med något jag tycker är fantastiskt roligt. Och jag känner mig definitivt inte underbetald.

Å andra sidan...

Än, fan. Jag borde gå en kurs eller nåt.

Glin

Noterar vid lämning och hämtning i skolan (och fatta hur många gånger om dagen jag säger 'dagis' istället för just det här nya, stora ordet) speciellt två killars beteende och agerande. Två grabbar som har myror i brallan redan klockan åtta på morgonen. Två som känner varandra bra och som busar rätt bra ihop, vad det verkar. Livfulla lekar medan andra barn fortfarande är lite trötta och halvsovande. Vakna för lite bus trots att dom knappt svalt frukostmackan med ost.

Vad vill jag ha sagt? Det vet jag inte riktigt. Bara att jag kommer att hålla ett litet, litet öga öppet och iaktta dom här killarna. Jag säger inte att dom på något vis är taskiga mot någon, vad jag sett. Men tryggheten i varandra gör dom rätt kaxiga och tuffa. Och jag har sett hur veka dom är när deras mamma eller pappa är i närheten.