Insläppt

Jag har just läst klart den. Den var riktigt, riktigt bra. En stilstudie över 80-talet, som målade upp bilder, blodiga bilder, på näthinnan. Det handlar inte bara om ren skräck. Utan också om utanförskap, om hur jävla grymma barn kan vara mot varandra, mobbing och osedda barn. John Ajvides Lindqvists "Låt den rätte komma in".

Det finns en filmtrailer nu. Bara den är ett litet mästerverk. En av de bästa, svenska filmtrailers jag sett faktiskt. Svenska filmtrailers brukar vara långa, sega och avslöja för mycket (slutet, tex...). Den här får mig att rysa.

Så, nu vill jag att det ska vara april så att jag får ila till biografen.

Things that makes you go 'hmmmm'...

Igårkväll, i TV-soffan, blev Liten Söt Sambo och jag helt plötsligt kissnödiga av skratt. Det var den här vi tittade på.

It's about time

Trots att vi dammsuger ett par gånger i veckan...
Nej, nu ljög jag. Den här veckan, när jag varit gräsänka kan jag inte påminna mig att jag plockat fram dammsugaren en enda gång. Jag har tänkt dammsuga, men det har inte blivit av. Veckan har bara varit så full av "ska-bara"-grejer.

Det var inte vad jag ville ha sagt. Jag ville bekänna. Jag ville berätta, att jag nog aldrig sett så mycket damm i den här lägenheten. Anledningen är två hårande monster som stryker omkring och fäller. Överallt. (Och nej, även om Liten Söt Sambo och jag är hyfsat håriga, är vi inga monster. Vidundren ifråga har fyra ben och dreglar när dom spinner).
När man går lite för hastigt genom rummen, virvlar det upp något som liknar dom här "gräsbollarna" som brukar rulla runt i amerikanska ödemarkerna när det blåser.Dom kallas självklart något, men just nu kommer jag inte på vad. (Uppdaterad: Tack Snigel! Visst heter dom 'tumbleweeds'!)

Shit, vår lägenhet har förvandlats till amerikansk ödemark.
Det är så dammigt, så jag får nysattacker.
Man kanske skulle städa lite på lunchen?

Lite totalonödig trivia om Frk Gammelmamma: En tidigare kollega och arbetskamrat gav mig smeknamnet Nilfisk. Vi har inte på något som helst vis varit intima med varandra (ojoj, så långsökt och väldigt fräckt, jag vet inte om jag ska hoppas eller inte hoppas att ni stackare som läser hängde med på den...), så det var nog så att han gjorde en liten vidareutveckling av mitt efternamn.

Huller om buller

Jag tillåter mig själv en kort fikapaus och lite sitt-på-rumpan-vila. Det får bli lite små funderingar och reflektioner så här strax innan förmiddag blir eftermiddag.


...egentligen fattar jag inte varför man måste betala trängselskatt när man åker ut från stan. När man åker in är ju en sak, man vill ju ha bort bilarna från innerstan och då ska jag få betala avgift om jag är dum, dum, dum nog att ta bilen dit. Men när jag åker därifrån?

...jag står med i tacklistan på en ny skiva! Det är lite, lite magiskt att stå omnämnd och tackad (so very much, också) i den lilla listan i CD-konvolutet. "Syns man så finns man", eller hur var det?

...ibland undrar man lite över virriga journalister. Först missar han en intervjutid, får en ny tid dagen efter och ringer upp mig i tron att jag är artisten. Väntar på att jag ska förmedla numret till artisten, trots att han sitter med mitt mail uppslaget på skärmen, där numret han ska ringa framgår tydligt och klart. Lam, eller?

...om ett par veckor ska jag på releasekalas. Då vill jag ha champagne, men det är nog för mycket begärt. Men jag vill att artisten ska ha utsläppt hår, för då är han jättevacker.

I huvudet på Gammelmamman

Försöker komma till ro framför TV'n. "I huvudet på Gynning" är nog inte rätt nedvarvningstaktik, är jag rädd. Den läckra blondinen framför klagomuren. Shit, man är ju rädd att hon ska starta ett krig, eller nåt... Jag har också varit i Israel. Inte fullt lika mycket "hallelujah-moment" som fröken Carolina upplevde. Läs gärna om mitt möte med Jesusalem. Ett lite mer "shit-now-I'm-dying-moment"...

Har en extremstressig dag framför mig imorgon. Måste hasta iväg till CD-fabrik i Kista och hämta nypressade skivor, som sedan ska packas och skickas till recensenter på våra kära lokal- och dagstidningar. Dessutom tänkte jag hinna förbi radiohuset och lämna några stycken där. Innan jag åker till simskolan med Lilla Körsbärsblomman klockan 16, måste jag försöka få något i magen. Och så kanske jag behöver klämma in en grafisk formgivare däremellan.

Jösses, det är ju bara att hoppas att man kan hålla ögonen öppna senare på kvällen. Liten Söt Sambo är på intågande från Cannes...

Det var inte bättre förr...

Har just insett att jag aldrig någonsin kommer att kunna bli politiker, eller något annat som gör att man skulle hamna under offentlig lupp. Jag har på tok för mycket skelett i garderoben.

Jag har druckit, jag har rökt, jag har härjat runt med grabbar och på andra sätt betett mig och levt nära gränsen för vad som är riktigt lagligt och rumsrent. Tänker tillbaka på tonåren och får en riktig sån där skämselattack; ett par saker där långt, långt bak i minnenas mer förbjudna salar får mig att rodna riktigt ordentligt. "Tänk om mamma visste...".

Både hon och pappa visste ändå en hel del, såg konsekvenser och deltog i sanering. Men de visste definitivt inte allt.

Sju sanningar

Sju sanningar om mig, på begäran av Sandra. Känns som om jag känner igen många av dom här sanningarna. Får väl komma upp med något, chockerande, nytt. Märker också att jag är så negativ hela tiden, och det försöker jag jobba med. Därför klämde jag ur mig något positivt också.

1) Är lätt fobisk när det gäller tandläkare, spindlar och kräks. När det gäller det sistnämnda kan man förresten stryka 'lätt'...

2) Är inte helt nöjd med min profil. Näsan sticker ut lite mer än vad som är önskvärt. Den har också en tendens att ibland läggas i blöt.

3) Jag har varit otrogen. Flera gånger. Inget jag är stolt över men jag skyller på orätta förhållanden och dålig självkänsla. Idag behöver jag inte bli bekräftad på det viset.

4) Jag kan inte laga mat. Alltså, jag menar det. Jag K-A-N inte laga mat.

5) Jag har en hemlig dröm att lära mig spela trummor.

6) Jag gillar inte att köra bil i kombinationen regn och mörker.

7) Jag gillar att vara snäll. Jag önskar att världen var full(are) av snälla människor.

Om att låta bli, del 217

Jag beklagar, men det var kanske aningens aning väntat, även om jag hade höga förväntningar den här gången. Och även om jag tycker det är tråkigt, sporrar det mig lite ytterligare att min kära väninna brutit sitt sluta-röka-löfte. Kanske, kanske jag kan låta bli att börja den här (trehundrafemtielfte) gången.

28 dagar.

Jakt

Den ena av katterna sitter, stint stirrande, i hallen på nedervåningen. Piper, jamar och krafsar vid foten av en av garderoberna. Vägrar lämna sin plats, trots lock och pock.
Jag vet inte riktigt om jag vill veta vad det är för djur (?) han bevakar.

Jag - en förundrad gammelmamma

Vad är det som gör människan så sjukt fascinerad av kända människor och vad de gör, äter, skiter och sätter på (sig)? Det blir bara värre och värre. Paparazzi-fotograferna blir mer och mer närgångna och farliga, får mer och mer betalt för sina bilder. Deras metoder att komma kändisarna inpå livet allt mer fräcka. Britneys ex, t ex som nu - inte helt oväntat eftersom han är och förblir en vidrig paparazzi - kräks ur sig "sanningen" i morgonsoffor och veckopress mot astromiska summor, säljer SMS, små videoinspelningar och säkert ett och annat underplagg (om det hela inte är en stor scam och de båda är mer på det, för att tjäna en extraslant). Tänker på familjen till Heath Ledger som inte får begrava sin son utan att bevakas av horder av fotografer och nyfikna. Hur minsta lilla pet i näsan eller cellulit på rumpan kablas ut som stora nyheter världen över.

Har folk inget bättre för sig?

Klasssens clown

Ibland är hon en riktig liten pajas, Lilla Körsbärsblomman.

Ole-do-lyckan

Ikväll har jag träffat en man som halkat och fallit baklänges och kört hela armen ner i en fritös, fylld med het, het olja. Och ja, han är idag helt återställd. Han fick till och med tillbaka känseln i lillfingret.
Efter fem år.

Flora och fauna

Det blir alltid så mycket djur och natur när jag åker till min mamma. Är det inte älgar, så är det rådjur.

Bra och obra

Galet oorganiserad gala, måste jag så här i efterhand tillstå.
Inget gästlistesystem, vilket fick till följd att t o m de artister och DJ's som skulle spela på tillställningen fick nobben i dörren, och var tvungna att tjata sig in.
Det som räddade det hela var att de båda arrangörer jag haft kontakt med, var synnerligen trevliga, ödmjuka och utan minsta tillstymmelse till attityd och som gjorde allt för att hjälpa till.

Kvällen till ära bar jag en nyinköpt, ljus tröja med ludd. Efter en timme märkte jag att tröjan fällde. Den fällde jättemycket. Så fort jag kom i kontakt med någon med mörka kläder, gav den liksom bort en hel massa vitt fluff. Axelremmen på min väska blev alldeles luden och vit. Men söta rara väninnan, som lyckats frigöra sig för kvällen, tyckte att jag var fin i håret, så det gjorde inte så mycket.

Äldst på haket som vi var, orkade vi inte vara kvar speciellt länge efter att min artist avslutat kvällens liveuppträdande. Taxi hem och isäng vid halv 2.

Och som avslut: Den här står på favoritlistan just nu. Jag får knotter över hela kroppen när refrängen startar...

En sak som är säker

Petter featuring Säkert! - "Logiskt"
Säkert! featuring Markus Krunegård - "Det kommer bara leda till nåt ont"
Peter Jöback featuring Säkert! - "Han är med mig nu"
Säkert! featuring Martin Hanberg - "Sanningsdan"

En duett med Säkert! ska det vara, uppenbarligen. Och det lär ju ge en hel massa stimpengar.
Men hon får nog passa sig så att folk inte ledsnar.

Om att fortsätta låta bli

Bara för att jag inte skriver om det, betyder inte att jag börjat igen.
En sån här har jag inte hållit i på 25 dagar. Säger inte att jag aldrig någonsin kommer att göra det igen, men just nu känns det inte speciellt lockande.

Before

Lilla Körsbäret, som varit hemma med mig hela dagen och som nu gosar och blir (ännu mer) bortskämd hos sin mormor. Vem har hon egentligen fått dom här ögonfransarna ifrån?


Jag funderar lite över kvällens utstyrsel. Är det gala så är det. En hemmagjord prinsesskrona skulle sitta som en smäck. Men herregud, det där håret måste göras något åt. Och ja, jag ska ha andra kläder.




Undrar om dom här två killarna också kommer att dansa på bordet när jag är borta? Tro mig, det kan dom behöva. Åtminstone den ena. Han måste väga minst 1,5 kilo mer än sin brorsa...

Galna galor

Imorse halv 7 vinkade jag av Liten Söt Sambo i dörren.
Han spenderar de fem närmaste dagarna i Cannes på stor musikmässa.

Inatt dansar jag - Gammelråttan - på bordet...

Frågan är hur mycket dansande det blir. Jag är trött och har fortfarande nackvärk.
Nåväl, det kanske en Alvedon och något alkoholhaltigt kan bota. Stor gratistidning har stor galafest (ännu en gaaaaalafest, nu får det snart vara slut på ryggdunkandet och partajandet), först en prisutdelning i ena änden av stan, som jag inte tänker bevista. Därefter efterfest i andra änden av samma stad, dit gästerna bussas. Min käre dalmas ska underhålla gästerna kring midnatt. Och då undrar jag: hur glammig är hans rider, egentligen? Den där listan över prylar man önskar till logen. Så här löd hans blygsamma önskemål, som ska fördelas på 7 personer:
"4 backar öl, 10 flaskor rött, frukt och choklad".

Eftersom det inte var några problem att få igenom dessa krav, tycker jag att han kunde ha tagit ut svängarna lite.
En stor bukett rosor. Dajm, men chokladen ska vara borttagen; det ska bara vara det där knapriga, krokant tror jag det heter (dajmen ska självklart jag, hans kära pr-kvinna, ha; ja, rosorna också väl?). Torr champagne och jordgubbar. Cigarrer. Vit sammet på väggarna. Äkta mattor på golvet...

På tal om galor undrar jag hur nöjd nöjesredaktionen på Aftonbladet är över att det var Sonja Aldén och Måns Zelmerlöf som utsågs till årets kvinnliga resp manliga artist. Det blir inte särskilt hippt, trendigt och 'indie' när folket bestämmer.

Jag - ett ljushuvud

Ett litet frö till en program-idé för nöjes-TV har slagit rot i min hjärna. (Jag undrar om det är min söta schlagerstjärna som smittat mig?) En idé som inte är tänkt för de kommersiella kanalerna med sina reklamavbrott och sitt extrema tittarsiffre-tänk. Som kanske skulle generera uppmärksamhet och exponering och locka unga tittare (och då menar jag inte Bolibompa-publiken).

Ja jäklar i min lilla låda...

Om att känna sig ful

Dysmorfofobi.
Vilken otroligt jobbig fobi, eller rättare sagt sjukdom, att vara drabbad av (till skillnad från alla andra fobier som är så enkla och lättsamma???).
Fyrans dokumentär om de tre dysmorfofobikerna (det är inte bara en jobbig sjukdom, den är ett rent helvete att uttala också) hamnade jag mitt i, men såg den till slutet. Tjejen, hon som faktiskt verkade ta sig ur sjukdomen - så vacker, och så smart. En otrolig prestation att ta sig ur ett personligt helvete, dessutom bevakad av en kamera flera timmar om dygnet.

Och precis som speakern avslutade - hur många finns det inte därute som bär på samma sjukdom?

Huvudet på skaft

Nackspärren från igår har gått över. Till andra sidan. Nu är det höger sida som trilskas med mig. Och när jag försiktigt vrider huvudet från sida till sida, kraaaaasar det i nacken så att man blir rädd.

Naprapat, tack.

Hjärnbrist

Snälla, skjut mig. Ibland vill jag bara byta ut mig själv, mot en ny, bättre tänkande varelse, som inte lägger, alternativt slarvar, bort saker precis hela, hela tiden.

Igår köpte jag tjugo stycken elvakronors-frimärken. Jättefina var dom. Med Drottning Silvia på. Jag la dom i min plånbok, en liten oval rulle blev det, som gjorde att plånboken buktade lite. Flyttade dom efter ett tag till ett annat fack i portmonnän (det är när jag skriver 'portmonnä' som jag verkligen vet att jag är en Gammelmamma!), men tänkte samtidigt "njae, inte så bra att dom ligger där. Grejer har ramlat ur det där facket förut, jag ska nog lägga dom någon annanstans".

Idag, när jag nöjt skulle frankera mina 19 försändelser á 11:-- styck, var frimärkena - helt självklart - borta.

Och såna där saker händer hela tiden. På middagen hemma hos min söta schlagerstjärna, glömde jag min nya, vackra julklappssjal. Flera gånger i veckan frågar Liten Söt Sambo med trött röst "var är den prylen, som låg här häromdagen?", "har du sett...?". Köper jag nya fingervantar, har jag garanterat lagt bort dom på eftermiddagen. Och så vidare i all tröttsam oändlighet.

Det här är ett ganska stort problem, både för mig och för dem jag har omkring mig. Hur svårt kan det vara att hålla reda på sina prylar, egentligen? Men för mig är det knepigt, uppenbarligen. Jag verkar aldrig lära mig. Någon slags anomali?

Jag fattar och jag vet ju exakt vad som krävs för att det här ska få ett slut. Det finns t o m ett talesätt som sammanfattar problematiken. Var sak har sin plats. Sin egen. Där den alltid ska ligga. Så att man alltid hittar den.

Men det kommer så mycket nya prylar hela tiden. Och ont om plats är det gott om.

Om att vara duktig

Jag har ont i nacken. När jag ska se åt vänster, vrider jag liksom hela kroppen i tittningen och det värker som fan. Min säng är inte snäll mot min kropp. Eller är det jag som inte är snäll mot kroppen och sover i någon konstig ställning? Det kan jag ju inte hjälpa - jag bara sover, ju!

Har funderat lite, på det här med oss tjejer och duktighetssyndromet.
När man tar på sig saker, försöker lösa vartenda litet problem, åt varenda lilla människa. Utan att blinka bara träder in, styr och ställer, fixar och donar. "Det fixar jag!".
Det började redan igår, när jag fick det där tunga beskedet, och tjejen ifråga benhårt vidhåller: "Jag kommer att göra det jag åtagit mig, jag tror det kommer att lösa sig". Visst, det är säkert bra att koncentrera tankarna på annat, inte ligga hemma på soffan och grubbla. Men samtidigt; man har en svår sjukdom i kroppen och genomgår en operation. Man bör nog lyssna på kroppen, om den börjar protestera. Har sagt till henne att jag inte kommer att säga att hon är duktig om hon fixar det, bara envis på gränsen till dum.

Så har det fortsatt. Med nära vän som strider på sitt håll med oförstående struts-människor omkring sig, som lider av dålig självkänsla, hävdelsebehov och sorg. Ingen djävel tackar henne för att hon sliter och försöker lösa problem, problem som hon inte ens skulle behöva lösa om saken hade skötts ordentligt från början. Hon får bara höra hårda ord och fräsningar och fraser som t ex "du bryr dej inte!" eller - i andra andetaget: "du som är så jävla duktig kan ju göra allt det här själv!".

När jag hör sånt vill jag bara ge ett råd: Sluta! Lägg ner, för ingen tackar dig för att du jobbar dig in i väggen. Du blir bara tagen för given.

Om bröst

En (utländsk) kund har precis åkt härifrån efter ett akut möte, efter en längre tids bortavaro. De senaste dagarna har jag märkt att något varit på gång; varför ville hon träffas öga mot öga, när vi kunnat ta enklare avstämningar på telefon? Varför dessa undvikande och lite korta svar på mail?

Nu förstår jag.

En vecka in i semestern, på andra sidan jordklotet, fick hon reda på att hon har bröstcancer.

Shit. Vad säger man? Ändå vill hon fortsätta som planerat, med turné, spelningar och hela kitet. Vi satt t o m och skämtade om att hon är gjuten medverkande i nästa Rosa Bandet-gala.

Usch. Ibland blir man bara så otroligt medveten om hur allt kan ställas på ända. Precis bara sådär, över en dag.

Pedagogik

Vid dagislämning idag, berättade jag att Lilla Körsbäret inte kommer på fredag.
- "Men åh, då missar du ju skridskoåkningen och storlunchen!" utbrister herr dagisfröken.

Och jag tänker i mitt stilla sinne: "Ååååh, du käre, söte pedagog! Vad fantastiskt opedagogiskt och skitdumt sagt!". Men jag säger inget. Försöker släta över, bara. "Mmm, men vi åker ju skridskor på söndag, så det gör inte så mycket...". Men vill i själva verket väsa: "Fan, är ni inte utbildade för att vara lite mer pedagogiska och kloka".

Fast jag inser ju.
Förskolepedagoger är väl också människor.

Rubriksättare, go home

Jodå, jag har nämnt det förut. Tidningarnas användning av bindestrecket, eller tankestrecket. Strecket verkar bara ha ett syfte. Att göra en totaldum rubrik ännu dummare. Den här gången tycker jag att man har lyckats på ett alldeles förträffligt sätt.

Britneys nya pojkvän gift - med en annan.

Känns lite som om man på gränsen omyndigförklarar sig med en sådan formulering. Låg inte det skandalartade nyhetsvärdet redan i den första satsen?

För övrigt tycker jag att man kan låta den stackars tjejen vara nu. Har just sett en film på Kanal 6 (med Dustin Hoffman och John Travolta bl a) som heter Mad City. Den handlar om medias hysteri att skapa nyheter och påminner väldigt mycket om Britney-hetsen. Låt oss bara hoppas att den inte slutar på samma tragiska sätt.

Gala med guldkant

P3 Guld-galan är över. Festen är slut. Ljusen har slocknat och alla har gått hem.
Sitter i förstaklassvagnen på tåget till Stockholm (det var av någon anledning billigare att åka första klass hem), kämpar mot en lätt orolig bakis-mage och samlar tankar och intryck.

Och jag kan säga det, måste säga det, nu.
Jag rökte inte! Nej, ta mig fan. Det gjorde jag inte. Och jag är så nöjd och stolt över det.

Tillställningen var som vanligt superprofessionellt arrangerad.
Ljudet, ljuset och folket i kringproduktionen, gör verkligen att man blir varse om hur oerhört dugligt folket på vår statliga, trygga radio är. Och precis som förra året, gjorde den åtminstone mig medveten om hur mycket duktiga musiker och artister vi har i Sverige.

Mest imponerad blev jag av Layzee (nya svenska hiphop-hoppet) och Robyn. Energi, känsla, närvaro.
Programledar-Anders var ordentligt nervös i början men klarade sig galant. Och så den där sångaren som börjar på R, i ett hyllat hårdrockband... Efter att ha sett, mött och betraktat vid ett flertal tillställningar nu, ruskar jag bara mer och mer på huvudet. Visst, clownerna behövs, dom som livar upp en något stel tillställning, men njae... jag börjar tröttna.

Efterfesten var kul. Mycket mingel. Mycket dans. En del drycker med procenthalt. Många gamla bekanta och lite nya. Många har varit med länge, och det är rätt skönt med dessa bekanta ansikten, dom är vuxna nu. Lite mindre galna och utåtagerande, lite lugnare. En av de gamla bekantingarna, duktig soloartist som tillsammans med mig och Liten Söt Sambo försäkte välta omkull hela Göteborg för några år sedan, berättade för mig att det bästa han gjort var att flytta från Stockholm till just Göteborg, där han numera bor sedan fem år.
Sen har vi ungtupparna, av manligt såväl som kvinnligt kön. Dom där som måste hävda sig, göra sig hörda och visa att dom kan. Känner mig trygg i min ålder, i min kompetens och även i mina brister. Det är skönt att vara gammal i gemet, lite luttrad och det är skönt att bli refererad till som "lugn och stabil".

Efter några timmars livligt mingel blev klockan plötsligt 2 på natten. En sista vända i lokalen, och man inser att det troligen inte blir roligare än så här. Förberedde mig på att trotsa stormen på vägen till den väntande taxibilen, stormen som vi internt döpte till Harriet i ett samtal under kvällen. Harriet lysste dock med sin fråvaro, och halv tre låg jag nedbäddad i min sköna hotellsäng. När jag blev väckt av ett telefonsamtal klockan tio imorse, upptäckte jag att jag legat och sovit i samma ställning hela natten.

Snart är jag hemma igen. Får ett par timmar för mig själv, eftersom Liten Söt och Körsbäret är på släktträff. Jag längtar efter dom. En ny arbetsvecka väntar. Och på fredag är det fest igen.

Medan jag packade för utcheckning, stod TV'n på och visade "Stjärnorna på Slottet" (herregud, hur ser hon ut, fru Ekland?). Jan Malmsjö citerade i en sekvens så vist: Smicker är som parfym - det luktar gott, men svälj det inte!" Kloka ord att ta med sig på vägen.

Hardworking woman

Men jäklar i min lilla låda, så det har arbetats idag!
Från tidig morgon till sen kväll, med avbrott för mysfnissig lunch.
Lilla Körsbäret och hennes söte far har haft simskole-lektion, så jag har fått sitta i lugn och ro och göra det jag ska, vilket innefattat att bränna ungefär 30 promotion-skivor till bokningsbolag, maila ut information till varsamt utvald media, om ett mycket bra band jag just börjat jobba med och försöka sammanställa en hundrapunkterslista över saker jag behöver göra innan göteborgstrippen.

Skulle behöva betala och bokföra ett par räkningar också, innan jag famnar John Ajvide, men det får fan i mig vänta till imorgon.

Och idag har jag bara tänkt på cigaretter och rökning ungefär tre gånger.

Om att låta bli

Tonfisksallad till lunch.
Ugnsstekt lax och kokt potatis till middag - Lilla Körsbärsblommans val.
Nära 100 sit-ups nån timme senare (ackompanjerad av livligt pizzatuggande Liten Söt Sambo).
Imorgon tänker jag försöka upprepa den där långpromenaden jag tog i söndags eftermiddag.
En liten tripp till badhuset någon dag, kanske.

Något måste man ju sysselsätta sig med.

Femton rökfria dagar.

Stunderna då jag inte tänker på cigaretter blir längre och längre. Mitt liv också, kanske. Som rökfri.

Säg inte att jag är duktig.
Sänd mig bara lite styrka och god karma, eller nåt.
Om några dagar stundar det - Festen. Mandomsprovet.

Barns känslor

Kära, kära Batbut skrev ett inlägg om barn, som söker tröst hos kompisar och inte hos sina föräldrar, när det känns deppigt och svårt. Skrev ett långt svar på inlägget, eftersom det här är något som jag funderar över ibland. För visst önskar man att ens barn alltid, alltid berättar för en om något skulle kännas tungt eller jobbigt? Det är ju därför man finns...

Såhär skrev jag:

Att söka tröst och förståelse hos sina föräldrar, borde ju vara självklart för alla barn. Ibland är det inte så. Så skönt att höra att hon då har kompisar som kan ge stöd och trösta.

Funderade lite över detta fenomen häromdagen. Jag tycker att jag har en underbar och ljuvlig relation till min lilla Körsbärsblomma, vi kramas och pussas hela tiden, och är nära på alla sätt och vis. Men det finns saker hon inte berättar för mig, hon är inte speciellt öppen med känslor, trots mina försök att uppmuntra till det.
Jag försöker vara uppmärksam och lystra efter 'konstigheter', om det är något som tynger henne (utan att SKAPA den känslan hos henne). Dom gånger hon berättar saker "i förtroende" eller frågar om djupare och allvarligare saker, försöker jag lyssna om det finns något underliggande, förringar inte och lyssnar ärligt och uppmärksamt, utan att förstora eller förminska några känslor hos henne. Men hon är helt enkelt inte känslospruta (precis som sin far). Visst kan det göra mig lite ledsen ibland, att hon inte öppnar sig totalt för mig, men så länge jag känner mig säker på att hon är en glad och lycklig unge, köper jag det. Jag är ganska säker på att jag märker förändringen, om den skulle komma, och då kommer jag att lura ur henne vad som är galet. Men som sagt, alla barn är inte öppna med vad dom tycker och känner. Och alla föräldrar har inte tid eller ork att se. DET tycker jag är sorgligt.

Syns inte, finns inte

Hör ryktena om en journalist och en rockstjärna som ertappats med kokain i samband med Grammisgalan.

Inga braskande rubriker, inga löpsedlar, inga smygtagna bilder. Ingenting. Det är tyst i kvällstidningarna.

Hörde jag någon säga "dubbelmoral"?

Dagen i korthet

Efter helgens choklad- och Daimfrossa såg min lunch idag ut enligt följande:
En grapefrukt
En cocktailtomat
Två hårdkokta ägg
Två fiberrika, mjuka smörgåsar med smör
Två skivor hällbröd

GI-tänk, minsann. Det handlar nog dessvärre mer om att jag, i dessa bistra januaritider, får ta det skafferiet har att erbjuda. Det börjar bli oroväckande tomt på hyllorna. Ikväll får vi gräva djupt i skåpen efter middagsmaten. Lite storhandling vore onekligen på sin plats. Oh, well - en annan dag. Om inte abstinensen efter en Daim blir för stor...

I övrigt - en dag i telefonens tecken. Ringa, ringa, ringa. Prata, prata. Man kan ju bli folkskygg för mindre...

Fri?

Rökfri. Tretton dagar nu.
På fredag stundar den där stora radiofesten i Göteborg, och jag har nog mer eller mindre tänkt att jag kommer att bryta rökfriheten då, nästan bestämt det, eftersom jag vet att min karaktär går käpprätt åt pipsvängen i kombination med alkohol och roliga, festglada (rökande) typer.
Nu, tretton dagar senare känns det som om jag hellre vill låta bli, jag kan ju i alla fall testa. Bunkra med plåster, tuggummi, snus och tuggtobak. Försöka ha kul utan nikotin.

Vi får se hur det blir. Faller jag för de förföriskt viskande demonerna som sitter på ena axeln, eller ska de änglalika keruberna med gloria på den andra ta hem spelet? Spänningen är olidlig.

Sällskapsspel

Fredagkväll och huset fullt. Barn i varierande storlek och ålder, fem stycken var dom men med tanke på hur nedervåningen såg ut imorse skulle jag gissat femtiofem.
Dom hade föräldrar med sig också, dom där barnen. Två par. Vi föräldrar åt thai take-away (vem orkar göra bjudmiddag en fredag?), spelade Buzz (inget särskilt snällt spelval med tanke de två stackare som inte jobbar i musikbranschen) och drack vin i olika kulörer. Barnen lekte, badade, agerade nakenfisar och tittade på film.
En polis halkade in senare på kvällen. Inte för att vi på något vis var speciellt stökiga, utan för att han är vår granne, hemskt trevlig och solo hemma. Strax efter midnatt åkte Guitar Hero III fram. Halv två gav vi upp, väckte dom barn som somnat (ett, som p g a denna väckning fick ett hysteriskt trött-utbrott och antagligen väckte hela huset) och gästerna tackade för sig.

Tröttheten sitter fortfarande i, trots att vi alla sov till halv 10. Har försökt bota den med trappstädning, ett besök på återvinningsstationen och lite lättare tvätthantering. Gick sådär. Längtar efter en Coca Cola, en dubbeldajm och sängen, men har lovat Körsbäret att baka sockerkaka.

Uppdaterat: Liten Söt Sambo blev ivägkommenderad till lokala handlaren, utan att jag informerat honom om mina små cravings. Han måste ändå ha uppsnappat dom mentala tankevågor jag sände ut, eftersom han kom hem med en Marabou Mjörkchoklad, med Daim. Coca Colan är för övrigt också snart på väg.

Om idoler

Amanda Jensens (eller om hon stavar Jenssen?) nya singel har smetat sig fast i huvudet på mig. "Money makes the world go 'round, people will be people, always".
Låten är bra, riktigt bra - en skön Amy Winehoue-pastisch. Henne har jag däremot lite svårt för. Kan inte riktigt se var den där utstrålningen och charmen sitter. Å andra sidan såg jag inte ett avsnitt av Idol, så jag borde nog egentligen inte uttala mig. Men kan inte någon hugga in ett spett i ryggen på henne? Hon har ju hållning som en säck hö...

Konst

Valde ut två fina litografier ur min fars dödsbo förra året.
De är numrerade och signerade "K-E L" någon gång i början av 80-talet.
Jag tror jag har lyckats klura ut att konstnären heter Knut-Erik Lindberg, från Eskilstuna. När jag googlade såg jag att han mest är känd som skulptur.

Och jag har ingen som helst aning om hur och varför dessa målningar hamnade hos min pappa.

Bandad direktsändning

Idag har jag varit på artistuppdrag, TV-inspelning närmare bestämt.

Live on tape. Det betyder att tv-programmet bandas men att intervjuer, prat och framträdanden sker framför kameran som om det vore en direktsändning. Inga omtagningar. Stress och nedräkning. Inga toalettbesök eller några snabba bloss i reklampausen.

TV-studior brukar ofta betyda mycket testosteron. Nästan inga tjejer eller kvinnor närvarande. Jo, en av kameramännen var kvinnor. En kamerakvinna. Och makeup-artisten var dam. I övrigt var det jag, sju medlemmar i bandet och ett helt produktionsteam fyllt av testosteron.

Min artist gjorde bra ifrån sig. Tittade ni på TV 8 klockan 22:00 kunde ni se hur han gav en del avsnoppande svar på dumma frågor. Den gästande författaren verkade vara en skön kille, måste erkänna att jag inte hört talas om honom tidigare.

Den gamla bambi-rekvisitan fick bereda plats för den nya, tjusigare.

Tjusig rekvisita. Kaninerna, eller är det harar, är direkt hemkomna från Bali.

Det repas.

Och så snackar man ihop sig lite om basgångar, bryggor och medhörning.

Den "välklädde smörsångaren" från Dalarna är glad och entusiastisk.

Live on tape.

...och herr programledare smuttar på sitt kaffe. Jag var mest rädd att hans stol skulle trilla över den decimenterhöga kanten bakom honom.

Den där galan

Några små funderingar kring Grammissändningen, som Liten Söt och jag tittade på hemma i vardagsrummet:
Min stjärna som körde historiken - hon var bäst!
Väninna satt vid ett av vinnarborden, närmare bestämt vid hårdrocksbordet. Jag hetsade henne hela tiden via SMS att busa mer, busa mer! Den glade vinnaren/sångaren i sällskapet var definitivt inne på det spåret... Jag och Liten Söt satt mest och väntade på att han skulle bli utslängd...
Noterade ni Kents tacktal för Årets Album? Hur dom till slut fann sig och räddade sin framtid inom media? "Vi glömde att tacka någon förra gången, någon som är väldigt viktig för oss. SN, den här är till dig - vi älskar dig!". Jodå, hon är en sån som jag, yrkesmässigt menar jag. Värd att älska!
Anna T, glasögonen var gräsliga. Men champagnen verkade god?
Gry - vita, vita tänder. Många tänder. Och solbrun kropp. Den såg påsprutad ut. Brunfärgen alltså.
Adam - mycket kropp bara.
Bloodshy & Avant - väl värda en Grammis, Exportpriset. Gillade killen som tog emot priset åt dem, hur han fann sig och delade ut ett extrapris till Carl Bildt. Kavajen var inte snygg...
Bert - var han surast på festen?

Plast på påse

Läser i dagens Svenska Dagbladet att Kina kommer att kommer att införa lagstiftning på att butiker och stormarknader måste ta betalt för sina påsar. Dessutom kommer man att sluta tillverka tunna plastpåsar. Man vill uppmana folk att börja använda tygpåsar och korgar istället, allt för att värna om miljön, förhindra nedskräpning, minska sopberget och dra ner oljeförbrukningen.

I Kina förbrukas, enligt artikeln, tre miljarder plastpåsar. Om dagen.

Det är inte utan att jag tycker att det låter som ett ganska bra beslut.

Dessutom tycker jag att man världen över skulle kunna se över tillverkningen av andra förpackningar. Måste precis allt vi köper vara packat i nya förpackningar? Tvättmedel, diskmedel, torrvaror. Utveckla refillsystem, eller varför inte lösviktsförsäljning av vissa varor.

Läs mer här: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_750559.svd

Panik i drömfabriken

Fick ett mail idag, som jag tror mig veta har skickats ut via en enorm maildatabas.
"Vi har köpt (jojo, 'köpt' tror jag vad jag vill om) 100 biljetter till den åtråvärda [musik]galan som går av stapeln imorgon, onsdag. Du kan vara med och tävla om dom!"

Det luktar panik och gapande tomma läktare lång väg, eller hur?

Det skulle kunna slumpa sig så att jag hamnar där ändå.
Min fina och numera väldigt ogravida schlagerkvinna, ringde och försökte övertala mig att följa med henne som hennes sällskapsdam. Imorgon eftermiddag, när förminglet och drinkarna börjar intas, befinner jag mig dock på tv-inspelning några stenkast därifrån. Jag sa att jag kanske kunde trilla in runt 18-tiden - mitt under middagen - om hon fortfarande kände ett skriande behov av sällskap. Hon visste inte riktigt själv hur hon skulle göra med närvarandet, och i där står vi just nu.

Min brinnande lust att partaja med f d kolleger, konkurrenter, vänner och annat löst folk på denna branschens jätteparty har onekligen falnat. För två år sedan skulle jag nästan kunnat hugga någon i ryggen för att få gå. Ska jag gå i år, är hon onekligen det enda rätta och avspända sällskapet.

Förälskad

Ååååh! Det är sån här musik som jag inte kan låta bli att älska!
Musik som nästan kryper under skinnet. Som viskar nära, nära i örat.
Och videon är ju ett litet mästerverk. En scen, en tagning, en kyss.

Låt mig presentera: The Maccabees.



Nej, jag jobbar inte med det här bandet. Jag bara föll handlöst när jag hörde låten idag och blev tvungen att skaffa albumet.

Nikotin-irritation

Jag skyller det på det uteblivna nikotinet; ibland blir jag lite småtrött på såna där som jag jobbar med och vill väsa lite surt: "vem tror du att du är, Bruce Springsteen eller Jennifer Lopez, eller?".

TV-medverkan är på gång, i icke markbunden tv-kanal, i program som har ungefär 30.000 tittare.
Jag uppmanas att kolla om tv-teamet kan hyra in piano, om dom kan bekosta transporter osv. Jag vet redan exakt vad man kommer att svara, och försöker förmedla detta till berörd part, men eftersom det är mitt jobb, frågar jag tv-teamet. Jag hör dem sucka i luren och för mitt inre öga ser jag dem dessutom himla lätt med ögonen. "Vi är en liten kanal med en extremt liten budget...".
När jag frågar min uppdragsgivare vilken "sättning" det blir i programmet, d v s hur många musiker och instrument, får jag ett extremt mycket högre antal än vad vi pratat om tidigare.
Jag poängterar att man kanske inte har möjlighet att ta så många, det handlar om in- och utgångar, mikrofoner och sånt. Dom kanske inte ens ryms i den lilla studion. "Nu har vi repat för sju personer, dom får väl fixa det!!", blir svaret.

Visst, jag fattar. Det ska låta bra, och det ska se bra ut.
Men även som artist måste man väl vara lite realist?

Tjosan! Imorgon tar vi nya tag.
Jag försöker vara positiv.
"Foten i kläm? Jajamensan!"

Lycka till!

Jojo. Från Bälinge Byfest, Ronny & Ragge och internetpionjär till iskall pokerspelare.
Jag önskar verkligen min ex-chef stor lycka och framgång. Det är han värd!

http://www.expressen.se/poker/1.987907/svensk-seger-i-forsta-kvalet-till-the-game

Om otrötta fiskar

La mig sent. Läste en stund. Det brukar göra mig trött snabbt och slutar nästan alltid med att jag får boken rakt i ansiktet. Icke den här gången. Var fortfarande vaken när Liten Söt kom hem. Låg och pratade och garvade en liten stund, innan han somnade. Då var klockan halv tre. Funderade på att läsa en stund till. Liten Söt började snarka. Jag försökte somna. Då tassade Lilla Körsbärsblomman in på mjuka fötter och la sig bekvämt mellan oss.
Klockan fyra gav jag upp och gick och la mig på soffan. Somnade en kort stund, vaknade, somnade, vaknade av väckarklockan tio i åtta och frågade om han verkligen skulle spela match, somnade igen och vaknade strax efter nio.

Hade glömt att det är så här jag blir när jag inte röker.
Pigg som en jäkla mört. En rökfri mört.

Ändrade planer

"Innebandy", var det någon som sa, när han kom inramlande strax efter ett på natten.
"Jodå, någonstans i Tyresö. Jag ska bara försöka få tag i någon som kan tala om var".

Behöver jag nämna att han fortfarande ligger och sover på sitt Lilla Söta Sambo-öra?

Sängdags

Gnugga ögonen nu, Gammelmamman! Det börjar bli sängdags. Verkligen.
Imorgon har jag lovat köra Liten Söt Sambo till innebandymatch kl 08:30. Jag SA ju att han är en komplett sportgalning! Efter det är han i alla fall vår, åtmintone till viss del. Vi är bjudna på middag hemma hos min härliga schlagerstjärna, som ju nuförtiden även startat en karriär som idékläckare för TV... Ser fram emot lite skönt Carro-babbel!

Som en get

Ibland känns det jobbigt som fan att bo ihop med en kille som inte bara är arbetsnarkoman, utan också en sportoholic.
Han är en kille, som jag hela tiden vill sätta någon slags bokstavsskombination på.
Periodvis är han totalt uppslukad av sig och sitt. Arbetet. Fotbollen. Hockeyn.
Ibland när han kommer hem på kvällarna förlorar han sig i ett pågående dataspel. Eller bara sömnen. Det är som om jag inte finns. Som om vi, vi andra två, inte finns.
Ändå vet jag att han älskar oss över allt annat. På sitt sätt. Jag vet att han skulle göra vad som helst för oss. Och hur grinig och jävlig jag än är, gnäller han aldrig, aldrig någonsin.

Låg. Lite gråtmild.
Jag är pms'ig.
Och jag är röksugen som en get.

Om att knappa fel

Mötte en gammal skolkompis i pulkabacken. En tjej som jag umgicks väldigt mycket med i tonåren, men som sen av flera anledningar försvann. Annat, och andra, kom emellan.
Och så möttes vi igen, hon tre barn och en allvarlig sjukdom senare. Det visar sig att hon bor bara ett stenkast härifrån, inne i ett större bostadsområde i närheten.

Vi enades om att det vore så himla mysigt och roligt att sätta sig ner någon kväll och bara babbla. Om det som var då, det som var nyss, vad som hänt oss längs livets snåriga stigar.

Jag fick hennes mobilnummer och knappade glatt in det. När jag kom hem upptäckte jag att jag bara knappat in hennes namn, numret till mobilen hade jag av någon mystifik anledning lyckats radera.

Försöker med eniro. Inget napp. Fan!
Måste jag gå runt i hela bostadsområdet och knacka dörr nu?

Spektakel

Glad att jag valt att inte gå på den stora musikaliska festiviteten i en boll nära mig nästa vecka.
Av flera anledningar.
Dels är det ett ruskigt dyrt kalas (pengarna jag spar in spenderar jag dock - med råge - redan ett par veckor senare, när jag åker till Göteborg på en annan gala), maten är inte alltid den bästa, direktsändningen en ytterst seg historia och festen är oftast rolig först när det är dags att gå hem.
I år har man dessutom fått panik och vill vara först ut bland alla galor. Först och främst, hur ska man lyckas fylla Globen med betalande publik, vars pengar gått till julöl, julklappar och mellandagsrea? I början av januari är dessutom väldigt många bortresta fortfarande, både artister och vi andra dödliga brukar softa in det nya året. Planeringen verkar därför vara ytterst stressig och lätt panikartad just nu. Alla galans prisutdelare är ännu inte utsedda, och det är tre (3!) arbetsdagar kvar till direktsändning.

Jag hoppas verkligen att det är sista gången man gör direktsänd TV av spektaklet.
Priset är till för musikerna - inte för att ge reklamkanalerna ännu mer annonsintäkter.

Tona ner, gör om, gör rätt och ta tillbaka till en vettig nivå igen.

Toppjobb

Skönhetsmissen som gjorde en direktsänd dundermiss och nu setts av 21 miljoner människor på Youtube påstås ha blivit erbjuden ett toppjobb. När jag tänker 'toppjobb', går mina tankar i banor som t ex VD på Microsoft eller högt uppsatt chef inom NASA. När jag läser i pressmeddelandet hittar jag följande:

"Caitlin har nu erbjudits en återkommande roll i en komediserie på tv. Hon har varit med i en rad amerikanska talk shows och skrivit under ett fett kontrakt med miljardären Donald Trumps modellagentur."

Och vilket var toppjobbet??

Skräck

Har fått låna lite skräckfilm av min lika horrorbesatta fina sötkompis.
Har just plågat mig igenom They - den var oerhört dålig.
Inte ett dugg otäck. Överraskningsmomenten var många, men inte särskilt överraskande. Den stackars tjejen i huvudrollen såg ut som om hon inte ätit under hela inspelningen och verkade inte ha en muskel i hela kroppen. Bara smal som en pinne och så otroligt... rak. Däremot var hon klippt i en frisyr som jag just nu strävar efter att uppnå. Men det såg jag ju redan på omslaget.

Nu har jag tre lånade filmer kvar.
Det är ingenting, absolut igenting som tyder på att någon av dem är ett dugg bättre.

Tacka nej

Fått arbetsförfrågan från herre i den mer eller mindre bortglömda, lätt förträngda och något avlägsna bekantskapskretsen. Han och hans band gör musik som känns som om den hade sin storhetsperiod på 80-talet. Jag kan inte ens säga om det är bra eller dåligt.

Att ta uppdrag av folk man är vagt bekant och har umgåtts med, känns inte helt klockrent.
Det här är ett typiskt projekt som jag inte vill ta på mig. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska framföra det.
Dessutom är en av medlemmarna en f d flört till bästa väninnan. På den tiden verkade han vara en dryg skitstövel. Och sådana vill jag definitivt inte jobba med.

B-film

Nej.
Om "Bee Movie" tyckte jag inte. Åtminstone inte den med svenskt tal.
Jag och Seinfeld går inte ihop. Dessutom är det väl inte direkt en film som ungarna fattar?

Konspirationsteorier

Såg hälften av en extremt intressant dokumentär på TV 4 Fakta - Loose Change 911.
Här snackar vi konspirationsteoriernas konspirationsteori: Att 9/11-attentaten inte skulle vara ett verk av AQ, utan i själva verket iscensatt, bl a för att ge Bush en självklar anledning att börja bomba Afganistan.

Bevisen är oerhört välunderbyggda. "Hur kunde tornen rasa, när byggnader flera gånger tidigare i historien stått pall för värre?". "Vad är det för explosioner i byggnaderna som fångats på film och som så många säger sig ha både sett och hört?". Det är oklarheter om de olika planen, svarta lådor som påståtts inte hittats, när man i själva verket hittat tre av fyra...

Jag är själv en sucker för konspirationsteorier. Jag vet att jag nämnt det tidigare; jag är fullkomligt övertygad om att människan aldrig landat på månen. När vi satt där framför TV-apparaterna och var fascinerade över de första små stegen som togs, satt "dom" i sina hemliga filmstudios och garvade åt oss.

Det är inte utan att man börjar fundera...

Rening

Inleder det nya året med lite "ut med det gamla, in med lite mindre nytt...".

Rensar, slänger och gallrar ur. Laddar för att hyra bord på Loppmarknaden i Vårberg (f d Skärholmens loppis) tillsammans med ett par kompisar någon gång i januari eller februari.
Jag är så trött på prylar, prylar, prylar...

Eftertanke

Oj, vilken bloggtorka jag lider av.

Jag är totalt ointresserad av att sätta mig vid datorn. Jag vill suga ur det gottaste ur dom tre lediga dagarna jag har kvar och fortsätta göra det vi har gjort så bra i över en veckas tid nu - absolut ingenting!

Jul och nyår blir på något sätt alltid eftertankens tid, åtminstone för mig. Man gör avslut. Man blickar tillbaka, samtidigt som man försöker skåda in i framtiden. En nära väns mamma gick bort i julhelgen; plötsligt sker saker som man egentligen bara vill blunda för och inte låtsas om. Ledsamma saker som sätter igång alla möjliga tankekedjor och gör en nedstämd och låg.

Härom kvällen, när jag inte kunde somna, låg jag och tänkte på förra sommaren, när pappa dog. Plötsligt insåg jag att jag inte skrivit och tackat prästen för hans stödsamtal och fina ord under minnesstunden. Jag vet inte ens om det är sånt som man förväntas göra, men det är något jag känner att jag vill.
Jag antar att ett tack alltid är välkommet, även om det kommer ett och ett halvt år försent?

...och så, ja visst ja...

Gott Nytt År!